Degreed

.
Det vanliga är att ett bands debutalbum är självbetitlat, mindre vanligt är det att deras fjärde platta är det. Vanligtvis brukar ett självbetitlat album från ett etablerat band vara en indikation om ett ställningstagande eller någon form av nystart. Nu är det ingen som påstått att Degreed gör som alla andra annars och inte heller i detta följer de strömmen, även om de känns mer sammansvetsade än tidigare är det fortfarande samma sköna rock med rötterna i 80-talet.

Redan från första ackorden levererar killarna en rad snygga rockdängor av en modell som bara Degreed kan och öronen gråter av glädje medan leendet på läpparna bara blir bredare och bredare, det är tur att öronen sitter där och tar emot för annars hade mungiporna mötts i nacken.

Hela den mycket välproducerade plattan inleds med full fart med ”S.U.G.A.R.” och fortsätter med den läckra ”Shakedown”, redan där är man fast i deras värld när de levererar en massiv kör uppbackad av en melodi som hotar att bli nästa öronmask. På det sättet fortsätter det i låt efter låt, man vill bara ha mer Degreed och sätter skivan på repeat resten av dagen.

För den romantiskt lagda bjuds det även på vackra balladtoner, det är inte ett fulländat 80-talsalbum utan minst en sådan, som ”If Love Is A Game” med mjuka pianotoner och känslosam sång och man nästan ser framför sig forna tiders konserter med 100-tals tändares lågor över publikhavet. Balladälskaren kan få sitt lystmäte även i finstämda ”Lay Me Down”.

Personligen är jag förvisso mer intresserad av de tyngre och snabbare låtarna, jag blir inte besviken på något sätt utan kan njuta till fullo, till exempel av ”War” som är plattans tyngsta låt. Det stannar inte där, helt utan förvarning kommer den lite suggestiva ”Nature of the Beast” som fullständigt drar in dig i musiken och levererar snygg körsång och ett riktigt trevligt litet gitarrsolo.

Med sitt fjärde och självbetitlade album förvaltar Degreed sitt arv mycket väl och levererar ett välproducerat fyllt med snygga rockrökare där 80-talsinspirationen är tydlig och som ändå är modern och samtida, här finns något för alla oavsett om man vill ha tunga och snabba låtar eller vackra ballader. Det här är ett av årets bästa album.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


No 1

conspiracy_theory_no1.
Conspiracy Theory ”#1”

Här snackar vi nostalgi på allvar. Conspiracy Theory från Smögen utanför Göteborg har valt att förutom digitala streamingtjänster släppa sitt debutalbum ”#1” på vinyl istället för CD. Jag har fått glädjen att göra något så idag unikt som att vända skivan för att spela B-sidan, det är ändå något visst med den där otympliga plastbiten.

Nostalgin ligger inte bara i själva det faktum att det är en stor svart plastbit, det är själva soundet också. Den här plattan är fylld med tongångar från en tid när vinylskivor var det som gällde, den skulle lika gärna kunna vara producerad i slutet av 1970-talet.

Det är för den skull inte på något sätt en omodern produktion, det mesta sitter riktigt tajt och det är som brukligt när det är ett debutalbum bara sångaren som inte riktigt hittat sin plats i ljudbilden. Här snackar vi rock med influenser från både tidig hårdrock och punk, men även lite snabbare och tyngre rock.

Från första spåret till näst sista är det full fart framåt. Tyvärr hittar jag inget spår som sticker ut, på så sätt är det en lite slätstruken produktion. Det är dock en platta som hör hemma i varje rockares samling att spelas när det är fest, det är musik man blir glad av.

Avslutningen på plattan, sista spåret alltså, känns även det som nostalgi. På den tiden det begav sig innan digitaliseringen var det brukligt att avsluta en platta med en finstämd ballad och så gör även det här gänget med ”Black Light Monday”.

Allt sammantaget är det ett helt OK förstlingsverk, jag har hört många sämre debuter. Gillar man det lite ruffiga och skramliga soundet från 70- och 80-talet är det ett klart vettigt alternativ att lyssna på en fredagkväll innan man drar ut på staden gator och klubbar, man blir på gott humör av Conspiracy Theory.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Buckle Up

siphon_fuel_buckle_up
.
Siphon Fuel ”Buckle Up”

Ibland får man en riktig höjdarplatta i sina händer och det är svårt att hitta alla de rätta orden. Debutplattan ”Buckle Up” med Siphon Fuel är just en sådan platta och jag har fortfarande problem att riktigt få till det för att göra plattan rättvisa…

Tänk dig när du som barn var med föräldrarna på tivoli och åkte den där stora berg- och dalbanan där vagnen när den går som snabbast gör 90 kilometer i timmen och det tar magen tio minuter att hinna ikapp efter åkturen. Ändå står du där och bönar mamma din om att få åka igen så snart du stigit av åkturen. Precis så är det med den här skivan, innan sista tonen ens klingat ut är man där och trycker på Play igen för att lyssna ännu en gång…

Det här är inte årets partyplatta, det är årtiondets!

Tänk dig ett AC/DC som de lät i början med Bon Scott bakom mikrofonen med en liten skillnad, mikrofonföraren i Siphon Fuel, Ferdi Kilic, kan dessutom hålla tonen mer än två sekunder och har en bredd i registret som är få förunnat. Lägg till detta mer moderna gitarrer och riff hämtade från såväl klassisk hårdrock som metal tillsammans med tunga och stadiga basgångar och taktfasta trummor som skickar magen lika långt bort som bergbanan en gång gjorde, då har du bandet och plattan i ett nötskal…

Siphon Fuel är ett band som har spelat runt om i landet i flera år och har blivit ett ordentligt sammansvetsat gäng innan de till slut gick in i studion för att generera sin debutplatta. Det har resulterat i en av de absolut bästa debuter som kommit i mina händer och det är många som passerat revy, men det är få som väckt sådana känslor hos undertecknad. Alla åren av spelande och repande tillsammans har betalat sig för det här gänget…

Om jag skulle bli ombedd att välja ett favoritspår på den här plattan kan jag bara svara att jag väljer ”Buckle Up”, det är näst intill omöjligt att välja en låt framför någon annan så jag väljer hela skivan. Hatten av för dessa fem killar och det de har presterat i form av en väl balanserad väl producerad debut som jag det senaste året sedan jag fick den i mina händer fortfarande inte tröttnat på utan plågar min omgivning med var och varannan dag…

Ja, du läste rätt, senaste året. Så lång tid har det tagit mig att åter sansa mig så pass mycket att jag kan skriva en rättvis recension eller ska jag kalla det hyllning? Om det låter som en hyllning beror det på att ”Buckle Up” faktiskt är värd en sådan, det är inte ofta dylika guldkorn hittar sin väg ut på skivmarknaden och hem till folks CD-spelare (för de av oss som fortfarande använder dylika manicker) eller åtminstone in i folks datorer…

Buckle up, it’s time to rock the shit out of this here world and it will be done with Siphon Fuel…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon