Degreed

.
Det vanliga är att ett bands debutalbum är självbetitlat, mindre vanligt är det att deras fjärde platta är det. Vanligtvis brukar ett självbetitlat album från ett etablerat band vara en indikation om ett ställningstagande eller någon form av nystart. Nu är det ingen som påstått att Degreed gör som alla andra annars och inte heller i detta följer de strömmen, även om de känns mer sammansvetsade än tidigare är det fortfarande samma sköna rock med rötterna i 80-talet.

Redan från första ackorden levererar killarna en rad snygga rockdängor av en modell som bara Degreed kan och öronen gråter av glädje medan leendet på läpparna bara blir bredare och bredare, det är tur att öronen sitter där och tar emot för annars hade mungiporna mötts i nacken.

Hela den mycket välproducerade plattan inleds med full fart med ”S.U.G.A.R.” och fortsätter med den läckra ”Shakedown”, redan där är man fast i deras värld när de levererar en massiv kör uppbackad av en melodi som hotar att bli nästa öronmask. På det sättet fortsätter det i låt efter låt, man vill bara ha mer Degreed och sätter skivan på repeat resten av dagen.

För den romantiskt lagda bjuds det även på vackra balladtoner, det är inte ett fulländat 80-talsalbum utan minst en sådan, som ”If Love Is A Game” med mjuka pianotoner och känslosam sång och man nästan ser framför sig forna tiders konserter med 100-tals tändares lågor över publikhavet. Balladälskaren kan få sitt lystmäte även i finstämda ”Lay Me Down”.

Personligen är jag förvisso mer intresserad av de tyngre och snabbare låtarna, jag blir inte besviken på något sätt utan kan njuta till fullo, till exempel av ”War” som är plattans tyngsta låt. Det stannar inte där, helt utan förvarning kommer den lite suggestiva ”Nature of the Beast” som fullständigt drar in dig i musiken och levererar snygg körsång och ett riktigt trevligt litet gitarrsolo.

Med sitt fjärde och självbetitlade album förvaltar Degreed sitt arv mycket väl och levererar ett välproducerat fyllt med snygga rockrökare där 80-talsinspirationen är tydlig och som ändå är modern och samtida, här finns något för alla oavsett om man vill ha tunga och snabba låtar eller vackra ballader. Det här är ett av årets bästa album.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Ain’t Rock n Roll

.
Två retrotrender är på stark uppgång just nu och 70-talsrocken är en av dem. I det facket hittar vi The Hawkins från Arboga och deras debutalbum ”Ain’t Rock n Roll”.

Tro inte att du får en chans att i lugn och ro lyssna in dig på de här killarna, det är full fart från första ackordet i det korta inledningsspåret ”Alco-Hole” och det fortsätter i rockrökare efter rockrökare. Vill du ha riktig 70-talskänsla är det den här plattan du ska damma av högtalarna med, ”Ain’t Rock n Roll” har absolut potential att bli årets debutplatta.

Det är lite smutsigt, lite stökigt och fullt av attityd precis som 70-talsrocken ska vara. Schyssta gitarriff i mängder uppbackat av en alert bas och snabba trummor lyfter fram sången som känns precis så där rökskadad med en aning falsett som vi som var med på den tiden, cirka nittonhundrasjuttiotre och en halv, minns att det skulle vara.

Att hitta favoritspår på den här plattan är en omöjlighet, allt låter lika bra. Ändå blir det inte tråkigt utan är varierat. Om jag absolut måste välja en favorit blir det avslutningsspåret ”Will & Testament”, en lite lugnare låt med mycket djup. Det här är välproducerat och samtidigt riktig ”in your face” rock ‘n’ roll, det här är retrorock som lyckas med konststycket att låta modern och aktuell.

Bli inte förvånad om The Hawkins plockar hem utmärkelsen ”Årets Debut” på diverse galor och prisutdelningar. Själv höjer jag volymen och låter plattan snurra ett varv eller två till, det här är en platta man gärna lyssnar på ofta och mycket.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Ofiltrerat

spotify_logo.
Några har undrat över varför det varit så tunnsått med skivrecensioner. Det är egentligen rätt så enkelt, jag recenserar endast fysiska plattor och varken streamat eller nerladdat, det är mest rättvist mot banden när deras musik kan avlyssnas utan komprimering eller diverse filter. Dessvärre har skivbolagen blivit lite dåliga på att skicka ut fysiska exemplar.

När man laddar ner är det som regel mp3-filer, med andra ord komprimerat. Helt ärligt, om man trycker samman ljudfiler så de blir bara en tiondedel av sin ursprungliga storlek kan inte ljudkvalitén vara oförändrad, försvinner 90% av filens storlek kan man lugnt räkna med att ljudet plattas ut och förlorar sin dynamik.

När det sedan kommer till strömningstjänsterna, till exempel Spotify, tar man redan komprimerad musik och lägger på diverse filter som ytterligare förändrar ljudet. Om man till exempel lägger på ett loudness-filter höjs låg bas och hög diskant, något som är avsett att användas när man spelar på låg volym. Det fungerar bra när man har en loudness-knapp på sin hemmaförstärkare så man kan koppla ur eller om förstärkaren är av lite mer avancerad modell så den inbyggda datorn justerar ner när man höjer volymen. Mindre bra är det på strömmat, Spotify vet inte vilken volym du spelar på.

Lite förenklat kan man tänka sig ett filter som lägger på 10%. Vid 100 Hz är det 50 dB och vid 200 Hz är det 10 dB, efter pålägget har det vid 100 Hz ökat med 5 dB medan det vid 200 Hz har ökat med bara 1 dB. Det säger sig själv att ljudet blir ett helt annat än det som spelades in och pressades på skiva och exakt hur mycket ljudförändrande filtrering strömningstjänsterna lägger på egentligen vet nog endast de själva.

Jag recenserar gärna skivor, men jag gör det endast ofiltrerat och okomprimerat. Nyligen fick jag chansen att sitta ner och växla några ord med en kontakt på Gain om detta och framöver kommer det bli många fler recensioner av det skivbolagets skivsläpp när plattorna anländer fysiskt. Sedan återstår det att se om fler bolag kan tänka sig att få sina artisters plattor recenserade.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Blandat Taggar:


Support us at Patreon


Heads Held High

dismissed_heads_held_high.
Att 70-talet och med det också glamrocken är på väg tillbaka råder det ingen tvekan om och just glamrocken låter bättre än någonsin i Dismisseds upplaga när nu deras debutalbum ”Heads Held High” har släppts. Inte nog med att det är glamrock, de flörtar utan att skämmas med hårdrocken också och sammanför två fina genrer i ett och samma sound. Det här är ett av årets bättre debutalbum.

”Heads Held High” är ett av de bästa albumen i år i kategorin mjukare rock och deras tillfälliga sinnesförvirring med deltagande i Melodifestivalen blir snart ett förträngt minne när högtalarna matar ut en sångröst som spänner över hela registret flitigt framåtputtad av intensiva och snygga gitarriff, de båda backas upp av härligt dova trummor och mullriga basgångar.

Det som saknas på den här plattan är en riktigt tung rockrökare, för övrigt finns här allt man kan önska av en bra rockplatta. Sedan är det dessvärre också ett par låtar jag kunde klarat mig utan, ”Lucifer” är en relativt tråkig historia som upprepar sig själv aningen för mycket och ”Hearts Align” har jag haft svårt att svälja redan från början när den dök upp på Melodifestivalen.

Mer avpassade för de som är vana vid lite tyngre och snabbare rock är ”Dance on the Borderline” och ”Escape”, två låtar med mer intensitet och aggressivare sång. En trevlig ballad finns det också, ”Stay”, som gör plattan fullständig.

Allt sammantaget är ”Heads Held High” en riktigt bra debutplatta med ett väl sammansvetsat gäng, det hörs att de spelat tillsammans i många år innan studion uppsöktes, som passar de flestas öron.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Medusa

michael_crimson_medusa.
Jag måste erkänna att det var med stor dos skepsis Michael Crimsons debutalbum ”Medusa” laddades i CD-spelaren. Hur lyckas man förena så skilda influenser som Pink Floyd, Led Zeppelin och The Doors med flera samtidigt? Min skepsis kom rejält på skam, Crimson gör det med bravur och jag har hittat en ny platta att fylla mitt vardagsrum på ordentlig volym samtidigt som jag kan luta mig tillbaka och bara sväva iväg med tonerna.

Så mycket blues utan att det är blues är det inte ofta man får uppleva och känslan av den klassiska 70-talsrocken bor kvar i öronen långt efter att sista ackordet på plattan klingat ut i tystnad, man kan inte låta bli starta om skivan för en till lyssning. Min personliga preferens annars är betydligt tyngre rock (läs metal), men ”Medusa” kommer bli en favorit att återvända till varje gång jag får lust till något mer vilsamt (om det är rätt uttryckt i sammanhanget).

Stilmässigt skulle jag säga att den influens som hörs mest tydligt är Pink Floyd och det är ingen dålig förebild att ha, att sedan Crimsons röst har väldigt mycket av de kvalitéerna Marc Bolan hade i rösten gör det inte direkt sämre. Det här är ett album fullt av snygga gitarriff och vackra pianoslingor som får öronen att gråta av glädje.

Två låtar framför allt biter sig fast och höjer sig ytterligare ett par nivåer över det i sin helhet välproducerade alstret, den suggestiva ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say” som steg för steg bygger upp till en tung klimax och ger en perfekt avslutning på en riktigt bra platta. Full pott för Michael Crimson. Det här är inte bara bra, det är genialiskt.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Skullparade

Skull_Parade_Skullparade.
Inledande textraden på Skull Parades senaste fullängdare ”Skullparade” kunde inte vara mer passande, hela produktionen inleds med massiva trummor och en aggressiv gitarr som skulle kunna väcka den mest inbitne sjusovaren, när sången fyller på är det med orden ”Wake me, wake me up”. På många sätt är den här plattan ett uppvaknande.

Inledningsvis känns sången lite malplacerad, men det förbyts snart i en aha-känsla när den sakta men säkert tar sin rättmätiga plats i ljudbilden. Lägg till den råa nakenheten med lite anstrykning till punk i sången snygga gitarriff, tunga basgångar och ilskna trummor och du har Skull Parade pockande på uppmärksamhet i öronen.

Det är inte helt lätt att placera de här killarna i en specifik genre, det enda man med säkerhet kan säga är att det är metal. Stilmässigt innehåller det mycket thrash, men så mycket andra influenser också. Att lyssna på den här plattan är att åka på en musikalisk resa genom rocklandskapet, det växlar mycket mellan de stilar som influerat enskilda spår utan att för den skull sväva ut och bli olidligt. Tvärtom är det en sammanhållen produktion med variation som gör att det hela blir högst njutbart för flera avlyssningar efter varandra.

En direkt favorit för undertecknad är ”Lost Ball In High Weeds”, flörten med doom metal är en fröjd för att gammalt Candlemass-fan, en flört som dessutom återkommer i plattans sista spår ”Ballad Of Cloaks”. Mitt i allt dyker en riktigt snygg ballad upp också, ”Acid Rain”, och den lägger jag permanent till min personliga lugna favoriter-lista.

Ser man till den genre som noterats på deras Facebook-sida förstår man snart att killarna plockat det bästa från sina favoritstilar och satt samman till ett helt eget sound, samtidigt som de passar in i alla dessa stilar hör de inte renodlat hemma i någon. Bland annat nämns progressiv metal och det är nog närmast sanningen trots allt.

Allt sammantaget är ”Skullparade” en riktigt trevlig produktion som passar de flesta tack vare sin mångsidighet och som kommer få belamra CD-spelaren ofta, ett steg framåt i arbetet med att lära grannarna hur riktig musik låter.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Musik, Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Betala med tummen

En bild med en uppmaning till alla musikälskare om att kostnadsfritt hjälpa artisterna dyker upp lite då och då på Facebook och det ligger mycket sanning i den uppmaningen, även om det inte direkt leder till inkomster för artisterna så ger det dem synlighet och de får hjälp att sprida sin musik vilket i förlängningen leder till lite omsättning.

Ett växande antal artister har också börjat använda Patreon där man som fan kan hjälpa sina idoler för en tia eller två i månaden och på det sättet också betala för den musik man konsumerar. Även bloggare och skribenter ger ibland den möjligheten att stötta dem.

Nu är det inte bara artisterna som kämpar för att överleva i den ”gratiskultur” som tycks vara tidens melodi, det är även innehållsproducenter som till exempel nättidningar och bloggare som skriver om artisterna och är en viktig del av deras chanser att få synlighet. Framför allt bloggarna som inte har samma möjlighet till annonsförsäljning och sponsring som de större nättidningarna behöver ditt stöd, om inte annat så kan du så att säga ”betala med tummen”.

Egentligen borde man inte behöva be vuxna människor att vara lite frikostiga med att trycka och tycka, men de senaste åren har folk i allmänhet blivit väldigt dåliga på att göra det. Det handlar helt enkelt om mer än bara kronor och ören, återkopplingen från läsare och följare är betydelsefull och viktig också för såväl artister som innehållsproducenter.

Nyligen skrev en bloggkollega, Frida Ramstedt på Trendenser, ett inlägg om ”tumbetalning”. Nedan finns ett utdrag från det inlägget, ”Dags att börja betala bloggarna med tummen?”:

Valutan i vår värld är nämligen inte bara pengar och kronor. Det handlar lika mycket om om engagemang och feedback. Dels emotionellt förstås, som en uppskattande klapp på axeln och en känsla av att bli sedd eller bekräftad. Det behöver vi ju alla lite till mans. Men det är också viktigt rent ekonomiskt, i form av användarstatistik och ”engagement rates”. Ni betalar ingenting för det ni får, men vi mäts i hur ni beter er. Eller inte beter er. Och i många fall är det David mot Goliat. Små independentskribenter som kämpar sida vid sida med stora multinationella medieförlag som har monetära muskler och integrerade plattformar, som kan korslänka och dopa antalet sidvisningar och använda smarta tekniska tricks för att få till snygga siffror mot annonsörerna.

Vi som inte har allt det, vi har bara er läsare. Och era tummar. Tänk gärna på det nästa gång du scrollar förbi en gilla-knapp.

Bloggare behöver dig och att du blir bättre på att gilla och kommentera inlägg, att du blir bättre på att dela inläggen från bloggen till exempel på Facebook och Twitter med flera sociala medier. Kom ihåg att även skribenter behöver din support i lika stor utsträckning som artisterna.
.
how_to_support_artists_for_free

Spara

Spara

Spara

Spara



2 kommentarer
Kategorier: Artiklar, Blandat Taggar:, ,


Support us at Patreon


Medarbetare sökes

medarbetare_sokes_metal_central_rocknytt.
Alla har en historia att berätta, men alla kan inte skriva en berättelse. Alla kan hålla en kamera, men inte alla kan se och komponera en bild. Hör du till dem som kan skriva eller kan se i bilder, kanske till och med både och, och även brinner för rockmusik så söker ett par av landets största nättidningar inom just rock just nu nya medarbetare.
.
.
Metalcentral, en av Sveriges största och längst existerande nättidningar som skriver om metal och hårdrock, är i stort behov av nya skribenter.
.
Vi söker dig som har god kunskap om metal/hårdrock och som har lätt för att uttrycka dig i skrift. Tidigare erfarenheter av musikjournalism är meriterande, men inget krav. Vi söker dig som vill skriva recensioner, vara med och utveckla sidan med idéer och förslag, hjälpa till med nyhetsuppdateringar, intervjua diverse band, skriva krönikor, göra Spotify-listor, eller varför inte dra igång en egen blogg. Alla dessa saker är givetvis inget krav, men ju mer du kan och vill bidra med, desto bättre.
Vi står för recensionsmaterial, samt att alla skribenter får Metalcentral-prylar. I övrigt drivs nättidningen helt ideellt.

Läs mer och ansök hos MetalCentral
.
.
Rocknytt-redaktionen söker nu nytt kunnigt folk, då det är dags att förstärka Sveriges största nyhetsbevakning inom rock/metal.

Vi söker omgående skribenter/recensenter som har lätt att uttrycka sig i skrift och som kan hjälpa till med nyhetsuppdateringar. Vi ser gärna att du har intresset och har tiden att kunna publicera några artiklar i veckan. När det gäller att recensera skivor så är det viktigt att du kan tänka dig att skriva om både oetablerade och etablerade artister.

Vi söker även efter fotografer i Stockholm och Malmö, som vill fota på konserter och festivaler åt Rocknytt. Även där vill vi att du skickar oss några prover på ditt tidigare arbete.

Läs mer och ansök hos Rocknytt

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Blandat Taggar:, , , , , , , , ,


Support us at Patreon


Rising

the_madcap_rising.
The Madcap ”Rising”

Ibland är det inte helt enkelt att recensera en platta, debutalbumet ”Rising” med turkiska The Madcap är just en sådan platta. Om man lyssnar på den som en sorts lite tyngre rockabilly är det en lysande debut, men om man lyssnar på den som glam metal vilket den ska vara blir den dessvärre inte mer än medelmåttig. Den saknar mycket av den attityden man förknippar med glam och musikens uppbyggnad är mer rockabilly.

Förvisso är det full fart från första tonen och instrumentalt är det här gänget kompetent. Sångerskan har riktigt bra röst förutom i det högre registret där det snabbt börja låta ansträngt. Dessvärre är rösten faktiskt för ren utan den lilla raspighet och den skärpa man gärna vill ha i glam. Förutom rockabilly hittar man influenser från både blues och jazz, kanske man ska se det hela som progressiv rock istället?

Ett riktigt bottennapp finns det ockå här, balladen ”Question of a Lifetime” där en av bandets manliga medlemmar sjunger duett med sångerskan. Man borde nog ha valt någon annan att sjunga den manliga delen av låten eller satsat på sånglektioner för honom, han kan inte hålla ton. Apropå sång så saknas riktig stämsång, även detta något man gärna vill ha i glam metal.

Det är en förvånansvärt jämn produktion för att vara en debut, det är ett plus, och marknadsför man plattan i rätt genre kan den nog generera viss försäljning hos de som eftersöker just den sortens rock. Tyvärr kan jag inte ge den bättre betyg än hyfsat.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Springnota

Många har frågat mig om man kan lita på att man får det man betalar för när man ger sitt finansiella stöd till artister genom så kallad ”crowd funding”, dessvärre finns det inget entydigt svar på den frågan utan man måste själv göra en bedömning om artisten är trovärdig eller inte. Under vintern och våren har några olika kampanjer för att finansiera testats med varierande resultat.
.
sparzanza_in_voodoo_veritas.
Först ut var Karlstad-bandet Sparzanzas kampanj  för återutgivning av ett album på vinyl, ”In Voodoo Veritas” från 2009. Deras kampanj gjordes genom PledgeMusic och här dras inga pengar från ditt kort förrän kampanjen är slutförd och man har uppnått sitt mål. På utsatt datum drogs sedan summan och drygt en vecka efter det kom båda skivorna, jag beställde även CD-utgåvan, med posten. Tummen upp för killarna i Sparzanza.
.
shotgun_slinger.
Senast testade kampanjen har fortfarande cirka 3 veckor kvar av den utsatta tiden så där kan jag varken hissa eller dissa ännu, dock har jag fått bra kontakt med bandets sångare via Facebook och får en del insyn i hur allt fortlöper. I det är fallet är det en sydafrikansk crowdfunder kallad Thundafund där summan du bidrar med dras från ditt kort redan när du hoppar på kampanjen. Bandet ifråga är L.A. Cobra från Sydafrika och de försöker finansiera sin tredje platta ”Shotgun Slinger”. De har redan ett anseende i landet och ett rykte att bevara, med andra ord borde det vara riskfritt att sponsra deras kampanj.
.
the_madcap_rising.
In mellan dessa båda kampanjer har även en insamling via Indiegogo provats och då det turkiska glamrockbandet The Madcap som ville finansiera sitt debutalbum ”Rising”. Även här dras pengarna direkt och på grund av någon inkompatibilitet mellan sajtens script och den webbläsare som användes blev det lite strul, men efter en snabb kontakt med bandets ena gitarrist löstes den biten. Det som hittills skett därefter lämnar en lite bitter bismak.

Plattan skulle släppas 24:e mars, min inbetalning gjordes 13:e januari och kampanjen uppnådde sitt mål 8:e mars, men bara 2 dagar före releasedatum meddelades följande via Indiegogo vilket också är sista engelskspråkiga uppdateringen som finns tillgänglig i kampanjen:

Due to the upcoming referandum in Turkey, ( which will take place in 16th April ) the album release date will be delay around a month and will be released in late April.

Till att börja med måste man ha varit medveten om att en folkomröstning skulle ske cirka 3 veckor efter releasedatum redan när man startade kampanjen, en folkomröstning är inget som bara poppar upp och ska genomföras från den ena dagen till nästa, och jag har dessutom väldigt svårt att förstå varför en folkomröstning alls ska påverka en skivas releasedatum (om det inte är samma helg möjligen).

Slutet av april kom och gick, men fortfarande inget skivsläpp. Genom att hålla ett öga på vad bandmedlemmar lägger ut på Facebook och genom att själv översätta från turkiska i de flesta fall har jag kunnat få fram att skivan släpptes 19:e maj. 8:e maj kom dock en engelsk uppdatering på bandets Facebook-sida att plattan skulle släppas på iTunes och Spotify, men ingen information om den fysiska utgåvan.

Här kommer nästa aber, jag har stöttat kampanjen och bidragit redan i januari och 19:e maj kom och gick men har fortfarande inte sett röken av någon skiva. Rimligtvis borde man se till att få skickat till bidragsgivarna i tid så de har plattan åtminstone på releasedatum och inte som nu när sedan i fredags vem som helst kan promenera in från gatan i en skivbutik i Istanbul för att köpa sitt exemplar medan som sagt jag som bidragit ännu inte sett till någon skiva. Det återstår att se om någon försändelse dyker upp eller om de har tagit en sorts omvänd ”springnota”.

För att besvara den inledande frågeställningen är det upp till var och en att själv avgöra om artisten bakom kampanjen är trovärdig eller om du riskerar att förlora det kapital du bidrar med utan att få det du egentligen betalar för.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Artiklar, Blandat Taggar:, , , ,


Support us at Patreon