To Beast Or Not To Beast

lordi.
Lordi ”To Beast Or Not To Beast”

Det här är ett utlåtande jag har dragit mig in i det längsta för att skriva, det känns trist att behöva såga ett så pass stort band som Lordi och deras nya platta ”To Beast Or Not To Beast”.

Det var med stor förväntan jag laddade plattan i CD-spelaren och tryckte på Play, en timme senare inser jag att jag fått en dammsamlare i skivhyllan. Det här är inte bra, jag förväntade mig betydligt mer av ett så etablerat band. Det som strömmade ur högtalarna kan närmast beskrivas som ett halvdassigt debutalbum med ett obskyrt källarband från Långtbortistan.

Visst, Lordi har två nya medlemmar och det här är första plattan med deras medverkan, men det kunde nog varit en god idé att turnera en del med de nya medlemmarna och det gamla materialet så alla var inne på samma spår innan nytt material skrevs och spelades in.

Det man genererat är ett yvigt sammelsurium av toner, det spretar åt alla håll och kanter och man får en känsla av att alla i bandet försöker dra åt olika håll med sin egen stil samtidigt. Det är lite av samma tendens över plattan som det var över Mr Lordi’s försök för några år sedan att göra skräckfilm, ”Dark Floors”, den var emellanåt briljant men alldeles för ofta bara skrattretande och kunde inte riktigt bestämma sig för i vilken genre den ville vara.

Det enda jag personligen känner igen från tidigare Lordi-plattor är de råa gitarrerna och till och med dessa tycks ha förlorat något av sin udd. Nu återstår bara att se om det blir en nästa platta och om bandet i den hittar tillbaka till sin forna form och stil eller om jag ännu en gång måste utropa WTF?!?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Årskrönika

manowarEtt nytt år har inletts och årskrönikor till höger och vänster sammanfattar det gångna året ur alla möjliga och omöjliga synvinklar. Själv har jag inget behov av att göra sådana sammanfattningar där det förflutna ska analyseras fördärvat utan bjuder kort och gott på ett par videor från året som gick.

Ett par av mina favoritband är Manowar och Manimal, båda banden har släppt videor under 2015. I januari kom ”Warriors Of The World United” med Manowar och får komma med här för att påminna om att hårdrocken är en genre som förenar över alla gränser, det visade sig med all tydlighet när helt nyligen en ikon i rockvärlden gick ur tiden och hyllades av rockare världen runt oavsett vilken subgenre de hade sin hemvist i.

I december kom äntligen den första videon någonsin med Manimal, ”Irrestistible”, hämtad från deras efterlängtade andra platta. Deras debutplatta släpptes redan 2009 och det har tagit hela 6 år innan uppföljaren anlände, det har dock varit värt väntan.
.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,



What’s another year…

newyear2016.

Ett stort tack för det gångna året till alla vänner och bekanta, alla kollegor och samarbetspartners och framför allt alla underbara rockmänniskor för att ni förgyllt vår tillvaro med er musik. Nu tar vi nya tag och gör 2016 till ett suveränt år. Gott Nytt År!
.
A huge thank you for the past year to all friends and acquaintances, all collegues and partners and in particular all the wonderful rock people who have brightened our existance with your music. Now we move on and make 2016 an awesome year. Happy New Year!
.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, ,



R.I.P.

En legend i rockvärlden har lämnat jordelivet, det är med stor sorg och saknad vi säger farväl. Lemmy Kilmister, basist och sångare i Motörhead, avled igår 70 år gammal efter en tids kamp mot en aggressiv cancer.
.
lemmy_kilmister.
Motörhead är en brittisk heavy metal-grupp, bildad i London 1975. Bandet bestod ursprungligen av sångaren och basisten Ian ”Lemmy” Kilmister, Larry Wallis på gitarr och Lucas Fox på trummor.

När Motörhead gav ut sitt första album 1977 var Wallis och Fox redan ersatta av Eddie Clarke (”Fast Eddie”) och Phil Taylor (”Philthy Animal”), men det var inte förrän i början av 1980-talet som gruppen slog igenom stort. Framgången kom mycket tack vare succélåten Ace of Spades som släpptes på bandets fjärde album, Ace of Spades. Motörhead var populärast i sitt hemland, England.

1982 lämnade Clarke gruppen på grund av stridigheter med Lemmy, och ersattes av Brian Robertson, som tidigare spelat i bland annat Thin Lizzy. 1983 gav Motörhead ut den enda studioplattan där Robertson medverkar, Another Perfect Day. Robertson sparkades strax därefter och ersattes av två gitarrister; Phil Campbell och ”Würzel” (Michael Burston). I samma veva försvann Phil Taylor från trumpallen och ersattes av Pete Gill från gruppen Saxon. Det enda albumet som Pete Gill medverkade på var Orgasmatron (1986), sedan kom Phil Taylor tillbaka för ett par album.

1991 gavs den sista plattan med Phil Taylor som trummis ut, 1916. Därefter ersattes han av svensken Mikkey Dee (eg. Micael Kiriakos Delaoglou), som än idag är Motörheads trummis. 1995 lämnade ”Würzel” bandet, och sedan dess har Motörhead åter varit en trio.

Sista albumet bandet spelade in med Lemmy är deras 22:a studioalbum, ”Bad Magic” släpptes 28:e augusti i år och den senaste videon med Lemmy vid mikrofonen släpptes för mindre än två veckor sedan, ”When The Sky Comes Looking For You”.
.

.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,



Topp 100

I förrgår bjöd jag på en cover av en Candlemass-låt, sannolikt den bästa cover som någonsin spelats in av ”Solitude” som låten heter, och det var med stor nostalgisk glädje jag kunde dela med mig av just den lilla trudelutten. För Candlemass har den haft lika stor betydelse som ”Oh Mama” har haft för Lili & Sussie (om inte större).

För de som inte är bekanta med Candlemass är det ett svenskt band som haft mycket stor betydelse för hårdrocken i allmänhet och svensk hårdrock i synnerhet. Det är också ett band jag själv har vuxit upp med och som till stor del bidragit till att utveckla mina egna preferenser i musikens underbara värld. Idag bjuder jag på samma låt med Candlemass själva, missade du covern hittar du den i inlägget Färgblind.
.

.
När Sweden Rock Magazine jubilerade med tidning nummer 100 satte de sina skribenter att rösta fram de 100 bästa hårdrocksbanden i Sverige genom tiderna. Gissa vilka som toppar listan? Hela listan hittar du nedan och efter den ett par videor till med Candlemass som är ett av mina personliga favoritband. Läs mer om killarna på Wikipedia, för en gångs skull tycks informationen där vara korrekt.

srmtopp100cover1.     Candlemass
2.     Entombed
3.     Europe
4.     Bathory
5.     Dissection
6.     Yngwie Malmsteen
7.     Opeth
8.     At The Gates
9.     In Flames
10.    Hellacopters
11.    Watain
12.    Dark Tranquillity
13.    Haunted
14.    Dismember
15.    Hardcore Superstar
16.    Tiamat
17.    Talisman
18.    Ghost
19.    Meshuggah
20.    Heavy Load
21.    Marduk
22.    Electric Boys
23.    Graveyard
24.    November
25.    Hammerfall
26.    Katatonia
27.    Treat
28.    Mustasch
29.    Amon Amarth
30.    Funeral Mist
31.    Arch Enemy
32.    Lost Horizon
33.    ACT
34.    Nifelheim
35.    Khoma
36.    Merciless
37.    Pain Of Salvation
38.    Shotgun Messiah
39.    Morgana Lefay
40.    Grand Magus
41.    H.E.A.T.
42.    Wolf
43.    Cult Of Luna
44.    Grotesque
45.    Witchcraft
46.    Backyard Babies
47.    Crown
48.    Soilwork
49.    Bad Habit
50.    Spiritual Beggars
51.    Therion
52.    Crashdïet
53.    Edge Of Sanity
54.    Alien
55.    Bullet
56.    Gotham City
57.    Krux
58.    Freak Kitchen
59.    Pain
60.    John Norum
61.    Kharma
62.    Stillborn
63.    Burst
64.    Malign
65.    Hypocrisy
66.    Repugnant
67.    Sabaton
68.    Nasum
69.    Nocturnal Rites
70.    In Solitude
71.    Ophthalamia
72.    Arckanum
73.    Nihilist
74.    Sator
75.    Easy Action
76.    Craft
77.    Ofermod
78.    Necrophobic
79.    Unleashed
80.    Mindless Sinner
81.    Dark Funeral
82.    Enforcer
83.    Sorhin
84.    Grave
85.    Tad Morose
86.    Astral Doors
87.    Isole
88.    Kaipa
89.    Ritual
90.    Torture Division
91.    Dundertåget
92.    Mercy
93.    Unanimated
94.    F.K.Ü.
95.    Morte Macabre
96.    Persuader
97.    Tribulation
98.    Zone Zero
99.    Armageddon
100.   Count Raven
.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,



Julklappar

VanityNågon dag försenat kommer några julklappar från vännerna i ett par rockband som har släppt nya videor de senaste dagarna. Jag är stolt att kunna räkna in så många begåvade och kreativa artister bland mina vänner. Luta dig tillbaka och njut av musiken från Vanity BLVD och Beseech. Vill du hitta mer ny musik presenterar jag dagligen mängder av nya videor på Daily Dose.
.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , ,



Färgblind

oceans_of_slumberÄnnu en gång återknyter jag till gränslösheten i musiken, det är något jag berört i de tidigare inläggen Gränsöverskridande, Arabisk rock och Kvinnligt. Hårdrocken är inte bara etniskt blind och könsneutral, den är dessutom färgblind.

Förvisso är det alldeles för få med mörkare hudton inom hårdrocken, men det finns en del musiker med sitt ursprung på den afrikanska kontinenten även i de här genrerna (såväl hårdrock som mindre hård rock). Varför det är så få ska jag låta vara osagt, men kanske finns det fördomar även bland de som inte är kaukasier (som är överrepresenterade) om vilken musik man ska syssla med beroende på vilket ursprung man har.
.

.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , ,



Bones

jd_miller_bones.
JD Miller ”Bones”

Dear God, can I please have the 1980’s back?

Efter att ha lyssnat genom några svärmorsvänliga plattor längtade mina öron efter något med lite mer attityd och som ett brev på posten tillika en räddande ängel ramlade ”Bones” med JD Miller, deras debut-EP, ner genom brevinkastet…

Nu vet jag hur ”Euphoria” egentligen ska låta, den fulla titeln är ”Sweet Euphoria” och det är öppningsspåret på den här plattan. Jag är ledsen Loreen, men det är så här det ska låta…

Med influenser från AC/DC och många andra av 80-talets stora band som lägger mer vikt vid spelglädje än teknisk fulländning visar de här fem killarna att det är viktigt att ha roligt när man spelar och levererar en underbart ruffig rock med råa distade gitarrer som dryper av 80-talskänsla och snygga melodier. Det är på intet sätt utstuderat tekniskt utan uppfriskande ärligt med enkla men snygga riff, det är rock man blir glad av och det är svårt att sitta stilla. Rock i JD Miller’s tappning är festmusik av bästa sort…

Det går inte att välja ut en favorit från plattans fyra låtar, de är alla lika goa att låta smeka trumhinnorna. Ska jag hitta något att anmärka på är det att sången kunde vara lite bättre, framför allt stämsången, men det är inget en sångpedagog inte snabbt kan bistå med att rätta till och sången är ändå förvånansvärt bra för att vara en debutplatta…

Allt sammantaget är det här en riktigt bra debut och fortsätter de här killarna utvecklas kan vi vänta oss mycket av dem. Ett plus också för det enkla och snygga konvolutet, less is more…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,