WOE

woe_gothenburg.

WOE Gothenburg

Grannarna har nog svurit eder de senaste timmarna och uttalat ordet ve mer än en gång, eller som det heter på engelska… Woe…

Det är just metalbandet WOE från den svenska rockens huvudstad Götelaborg jag har plågat dem med, själv har jag njutit något rent kopiöst. I stereon snurrar deras debutalbum ”It’s WOE Time” och det är en av de bästa debuter jag har hört på länge. Underbart vassa gitarrer i snygga riff och slingor blandas med snabba tajta trummor och råa basgångar i en aldrig sinande rockorgasm…

Sällan hör man ett så tajt sound där sångaren sitter precis rätt i ljudbilden så tidigt i karriären. Rent genremässigt är det här modern metal med inte så lite thrash-tendenser och det låter riktigt förbaskat bra…

Det är inte lätt att plocka ut några favoritspår på den här plattan, i stort sett alla är lika bra. Ska jag välja en eller ett par låtar som sticker ut lite mer blir det ”All Alone” för de oväntade vändningarna där riktigt snabba trummor och tunga riff helt plötsligt fylls i av plattans snyggaste refräng och sedan går tillbaka till samma tunggung som innan. En annan höjdare är ”Personal Hell” som börjar lika tungt som alla andra spår för att nästan omärkligt övergå till en riktigt vacker och finstämd ballad med smekande gitarrer..

Det här är årets hittills bästa debut och WOE levererar ett löfte om storhet. Fortsätter de i den här stilen och utvecklas dröjer det inte länge innan de är headliner på Sweden Rock…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Sleezy

sleezy.
Sleezy

Med dagens digitala teknik har det blivit enkelt för banden att spela in och producera skivor. Någon gång mellan varven tar jag mig tid att avlyssna även sådana produktioner, man måste dock hålla i minnet att kanske inte bedöma det materialet efter riktigt samma kriterier som de plattor som når oss från skivbolagen utan lite snällare.

Det här är ett sådant tillfällle. För ett tag sedan damp en sådan platta ner i brevinkastet och den åkte direkt in i CD-spelaren, en EP med Malmö-bandet Sleezy (egentligen är det sångaren som kallas Sleezy). Fyra trevliga små rockdängor satte trumhinnorna i svängning och jag hade faktiskt svårt att stänga av plattan som fick gå på repeat en stund.

Jag har inte mycket att anföra mot det här gänget utom möjligen att ett instrument nämligen sången kan behöva stämmas lite till, men det är inget en sångpedagog inte kan hjälpa till att fixa och då kan man finjustera stämsången lite också. Det är inga stora saker det handlar om och det låter inte egentligen illa, bara lite off.

För övrigt är det en EP fylld av snygga riff, tajta trummor och ”goa” basgångar. För mig som har varit med ända sedan 70-talet känns det här väldigt hemtamt, det är traditionell hårdrock á la 80-tal som får mig att leende stampa takten och sjunga med i refrängerna. Det här är ett band som lovar mycket för framtiden och jag ser fram emot att så småningom kunna få återkomma till en skivbolagsproducerad fullängdare.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Kickstart Riot

midway_kickstart_riot.
Midway ”Kickstart Riot”

Plattan i CD-spelaren, upp med volymen och så kör vi. Dags att avlyssna debutalbumet ”Kickstart Riot” med Midway från Sigtuna utanför Fjollträsk (Stockholm alltså) och förväntningarna är stora då de har beskyllts för att ha influenser från band som Hardcore Superstar, Crashdiet och H.E.A.T, något jag så här i efterhand kan intyga är korrekt.

Förutom ovan nämnda infuenser hörs det tydligt att killarna i bandet står med båda fötterna djupt planterade i den rockmyllan som skapades i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är klassisk tyngre rock, riktig hederlig gammaldags hårdrock faktiskt, som strömmar mot mig från högtalarna.

Som med så många band så här tidigt i karriären har sångaren ännu inte hittat sin plats fullt ut i ljudbilden och det är en del sura toner mellan varven, men allt sammantaget är det här ett förstlingsverk som lovar mycket. Debutalbumen från band som till exempel Europe och Queensrÿche hade betydligt sämre sång, så det är tummen upp ändå för Midway.

Älskare som jag är av gitarrsolon får jag min passion tillfredsställd, gitarrsträngsonanin saknas absolut inte här. Förutom solona är det fullt av snygga riff och slingor uppbackat av tunga trummor och murriga basgångar. Något annat som jag gärna hör i en låt är vackra bryggor och även sådana infinner sig.

Som sig bör när det är hårdrock finns här även en snygg ballad eller två. Tyvärr lämnar stämsången lite att önska, men det är något som tenderar att rätta till sig i takt med att ett band blir mer rutinerat.

Allt sammantaget är det ett hyfsat producerat debutalbum som killarna i Midway inte behöver skämmas för. Plattan ger mersmak och jag finner mig undra när uppföljaren ska komma.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Back For More

baltimoore_back_for_more.
Baltimoore ”Back For More”

För ett litet tag sedan fick jag ett exemplar av den nya plattan med Baltimoore betitlad ”Back For More” och efter många om och men har jag äntligen fått en chans och lite lugn och ro för att lyssna genom plattan ordentligt…

Över med alla låtarna på en USB-sticka och sedan plugga in den i stereon, här skulle det spelas så takpannorna ramlade av taket. Min första tanke när inledningsspåret ”Cry Out For Innocence” dunkade ut ur högtalarna var ”Jaha?”, men skam den som ger sig. Jag lyssnade vidare och tur var väl det, annars hade jag missat en riktigt bra platta full av snygga riff, sköna gitarrsolon och allt annat som hör en bra hårdrocksplatta till…

Trots 11 plattor tidigare har Baltimoore inte fastnat i en återvändsgränd utan fortsatt att utvecklas och levererar med ”Back For More” en platta som känns modern och ändå innehåller ett klassiskt hårdrockssound med härligt gung och blueskänsla, precis som hårdrock ska vara…

Det är många bland oss rockälskare som får lite varma känslor när vi minns sångaren Björn Lodins band från början av 80-talet, Six Feet Under, och i synnerhet balladen ”Candle In The Dark”. Med glädje kan jag meddela att Björn fortfarande har kvar samma klang i rösten trots att mer än 30 år passerat…

”Back For More” har nu fått gå några varv och jag är fast, jag försökte byta till en annan platta med ett annat band men bytte tillbaka för att komma tillbaka för mer. Det här är en platta som ger mersmak oavsett om du vill ha klassiska rocktoner eller ett modernt sound. Baltimoore är att gratulera till en modern klassiker som kan få den mest inbitne rockbluesfantasten att jubla samtidigt som den kan tilltala en yngre publik uppfödd på betydligt tyngre tongångar…

Efter 40 år som hårdrockare har tusentals plattor passerat mina skivspelare, jag har utan tvekan blivit aningen kräsen med åren. Om en grupps låtar tar sig in på min spellista för det Hårdrockscafé jag är medarrangör för är det egentligen stort och jag har nu kunnat lägga till ett nytt Baltimoore-spår till den listan som föll mig extra mycket i smaken, ”Gun of Doom” för att gitarrerna har en härlig 80-talskvalité och att låten för tankarna lite till AC/DC som de en gång lät, det är ytterst få nya låtar som hittills fått komma med i den listan som är fylld med klassiker från mer än 40 års hårdrockhistoria…

Det finns egentligen bara ett fel med plattan, den kommer aldrig kunna få hedersplatsen i skivhyllan, den finns nämligen bara att införskaffa i digital form…

It’s addictive, I keep coming back for more…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Transitions

johnossi_transitions.
Johnossi ”Transitions”

Det måste erkännas att jag inte direkt kommit i kontakt med Johnossi tidigare, deras musik hittar inte så ofta till ”mina” kretsar, och det är helt och hållet min förlust. Nu har jag dock i viss mån rättat till denna misshällighet när duons fjärde platta ”Transitions” landade i min CD-spelare och jag till fullo inser att herrarna från Stockholm, John Engelbert (gitarr/sång) och Oskar ”Ossi” Bonde (slagverk), har en hel del att erbjuda även en inbiten hårdrockare…

Redan med öppningsspåret ”Into The Wild” var jag fast, en suggestiv symfonisk skapelse som biter sig fast. De kunde inte valt en bättre låt att inleda med, det här är plattans starkaste spår. Efter den kan man ha överseende med de lite för poppiga tre följande låtarna som dessvärre är lite mer anonyma och intetsägande även om de har snygga synthar och som följs av ett riktigt sömnpiller i balladen ”For a Little While”, dock med riktigt vacker klaviatur…

Sedan tar det sig igen och rocksidan av Johnossi får lite mer spelrum igen med vassa gitarr-riff och skönt gungande basgångar med början i ”Alone Now” och några spår framåt, den absoluta höjdaren är den snabba och lite lätt punkiga ”Tell The World” som snabbt blev min andra favorit på det här albumet. Avslutas gör plattan av ”Great Escape” som till en början ger sken av att vara ännu en vaggvisa men som plötsligt ökar takten och tuffhetsgraden avsevärt i refrängen för att sedan åter bli ett sömnpiller, en låt jag har lite svårt att förstå mig på…

Allt sammantaget är det en hyfsat väl sammansatt platta, snyggt mixad men lite ojämn balans mellan pop och rock, mellan snabb och långsam, mellan mjuk och tuff. Hade jag haft ett betygssystem hade den fått 7 av 10. Det är dock en platta som fungerar när det är en blandad publik där den ska spelas, själv hade jag förvisso gärna hört mer av de läckert vassa gitarrerna utan ett övermått av distortion som John levererar…

Egentligen har jag bara ett stort bekymmer och det är hur jag ska kategorisera skivan. Är det poppig rock eller rockig pop?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Overdrive

diamond_dawn_overdrive.
Diamond Dawn ”Overdrive”

Efter att ha hört killarna i Diamond Dawn vid ett flertal tillfällen inklusive releasefesten för debutplattan ”Overdrive” såg jag definitivt fram emot att få avnjuta den i lugn och ro utan en skränande publik runt omkring. Tyvärr måste jag tillstå att jag blev lite lätt besviken, den råa kraft och det driv det här gänget är kapabla till på scen lyste i stort sett helt med sin frånvaro på skivan…

Det är på intet sätt en dålig skiva. Den är välproducerad, den är snyggt mixad och mastrad och den är välpolerad, men det har också blivit svärmorsvänligt tråkigt. Det här är ett band som egentligen samlar allt det bästa från de melodiösa hårdrocksband i början av 1980-talet och gör det snyggt, live har de också den kraft och det driv som hör hemma hos ett hårdrocksband på 2010-talet…

Det börjar bra med ett snyggt synthintro och lite vassa gitarrer i ”Into Overdrive” men så mycket vassare än så blir det tyvärr inte och när sången kommer blir det (och förblir) radioanpassat sötsliskigt modell 1980-tal när vi bara hade de statliga kanalerna och hårdrocken inte fick något egentligt utrymme. Bitvis lyser lite av den råa attityden genom på ett par låtar som till exempel ”Turn It Up” men inte tillräckligt…

Influenserna från de vid den tiden det begav sig stora banden är tydliga, såväl de svenska banden som Europe, Treat och Six Feet Under med flera som de utländska, till exempel kan man ana lite Survivor, Asia, Warrant och många fler…

Diamond Dawn är tekniskt drivna och allt sitter precis rätt i ljudbilden inklusive sången vilken annars alltför ofta inte riktigt hittat sin plats på debutplattor. Problemet är just att det har blivit för välpolerat och tillrättalagt, det finns inte tillräckligt som riktigt sticker ut med den här skivan. Det är med lite sorg jag måste tillstå att den här plattan inte kommer att snurra särskilt ofta, men den dagen jag har en svärmor som ska komma på besök ska den få tjänstgöra…

Jag önskar verkligen jag kunde ge den här plattan ett bättre betyg, killarna har jobbat hårt för att nå fram till den här punkten och är värda mer. Med lite tur kan de få med det där riktiga drivet på nästa platta?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


2012

black_barrel_smoke_2012.
Black Barrel Smoke ”2012”

Det börjar bli rejält trångt på dödsmetallscenen med hur många band som helst och det räcker inte längre att spela dödsmetall rätt upp och ner, då blir man bara en parantes som inte syns i den stora massan. Idag krävs det att man tillför något lite extra för att sticka ut och både höras och synas…

Black Barrel Smoke tillhör de banden som lyckas med att infoga lite andra influenser i sin stil och kallar det själva för death ‘n’ roll, det är med andra ord en viss tillbakagång till att göra rocken mer riffbaserad igen och mer melodiös. Personligen har jag aldrig varit en älskare av dödsmetall men med BBS och deras fullängdare ”2012” har jag hittat vägen till att kunna uppskatta även denna genre…

Här serveras en tung och snabb och snygg meny om 11 låtar med råa, vassa gitarrer, snabba trummor och growling där man faktiskt nästan kan höra vad som sjungs. Bitvis är det riktigt snygga och i sammanhanget lite oväntade arrangemang som i låtarna ”Black Barrel Smoke” och ”Reinventing The Pain” men också ”Down”, arrangemang som för tankarna till lite mer traditionell metal. Några låtar in tycktes det till och med komma en ballad (finns det i dödsmetall?) när ”Locust Swarm” finstämt började, men den växlade snabbt spår och blev istället riktigt tung…

Det här är riktigt bra och ger en fingervisning om ett band som har potential att ta sig till de stora scenerna. Min enda invändning egentligen är att det kunde varit lite mer ren sång som balans till growlandet och inte bara på sista spåret…

Plattan avslutas med den låten jag själv upptäckte BBS med, en suverän cover av Rolling Stones-låten ”Paint It Black”. Det är nog den bästa versionen av den låten jag hört hittills och bara den gör plattan värd att äga…

”2012” är förmodligen bästa plattan att införskaffa om du vill lära dig uppskatta dödsmetall på ett lättillgängligt sätt, den förtjänar att finnas i allas skivsamlingar…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Bottlecap

bottlecap.
Har du någonsin undrat vart 70-talet tog vägen? Då behöver du inte undra längre, jag kan meddela att det tog sin tillflykt till Göteborg och bosatte sig permanent hos de tre unga herrarna som tillsammans går under namnet Bottlecap…

Helt nyligen släpptes debutalbumet och jag är imponerad. Det här är ett av de bästa debutalbum jag hört på ett bra tag och jag ser redan fram emot en uppföljare…

Liksom en härlig lasagne har man börjat med en stabil grund i 70-talsrocken med enkla medryckande riff, tunga basgångar som nästan suger luften ur dig och ibland nästan jazziga trummor, allt kryddat med sångstämmor som pendlar mellan vansinne och genialitet…

I den rytmiska såsen kan man tydligt ana influenser från sådana ytterligheter som bland andra Led Zeppelin, Thin Lizzy, Motörhead och Rolling Stones samtidigt som anrättningen kryddats med en del mer moderna tongångar. Framför allt är killarna fövånansvärt tajta tillsammans och det kan bara bero på två saker, de har roligt tillsammans och de har varit flitiga med att bege sig ut på spelningar…

Trots den egentligen osannolika blandningen influenser fungerar det och varje tugga av den musikaliska lasagnen som heter Bottlecap resulterar i att de olika lagerna blandas till en ljuvlig samklang som ger mersmak och du kan inte få nästa tugga snabbt nog…

Du får hela 10 smakfyllda tuggor Bottlecap med både fartfyllda upplevelser som ”Set Me On Fire” och mer suggestiva skapelser som ”Carry me all the way”, det är nog det närmsta det här gänget kommer en ballad. Det enda som saknas är en god chianti, det får du köpa separat på Systembolaget…

Ska du upptäcka ett nytt band i år är det här rätt platta att införliva i skivsamlingen. Själv upptäckte jag efter att ha lyssnat en stund att jag hade svårt att sluta lyssna och lät skivan fortsätta snurra resten av dagen…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


From the Land of Ashes

the_bjorn_from_the_land_of_ashes.
The Bjorn ”…from the Land of Ashes”

I fredags var det dags för The Bjorn från Borås att göra ett återsläpp av sin EP ”…from the Land of Ashes”. Den släpptes ursprungligen i december 2009 och har nu alltså åter släppts i en rykande färsk ny mix…

Det börjar bra med härligt vassa gitarrer i ”Girlfriend America” som fylls på med lite snabba trummor, men tyvärr växlar de spår rätt tidigt i låten med övergångar mellan olika stilar och så fortsätter det alla fyra låtarna igenom. Man får en känsla av att de försöker sammanfatta hela 1990-talets alla rockstilar i en och samma EP, något som säger sig själv inte är genomförbart…

Rent tekniskt är de här fyra killarna duktiga och kan hantera sina instrument väl, även sångaren, men de har ännu inte hittat sin gemensamma stil utan det drar iväg åt alldeles för många håll samtidigt och det upphör efter bara några minuter att vara njutbart just för att det blir väldigt förvirrande med de många stilbytena. I sin strävan att vara unika presterar de tyvärr bara ett mediokert resultat…

Istället för att göra ett återsläpp av en tidigare EP (och då har de efter den redan släppt en fullängdare också) borde The Bjorn kanske ha satt sig ner och komponerat några helt nya låtar samtidigt som de gjorde ett försök att hitta ett sound och en riktning de alla kunde ställa sig bakom…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Grinding Teeth, Guard Down

the_mary_major_grinding_teeth_guard_down.
The Mary Major ”Grinding Teeth, Guard Down”

Musikhistorian har emellanåt begåvat oss med väldigt stora röster i mycket små kvinnor, till exempel Edith Piaf och Lulu. I Borås-bandet The Mary Major hittar vi ytterligare en, Lotta Höglin…

För någon vecka sedan besökte jag releasepartyt för deras nya platta ”Grinding Teeth, Guard Down” och fick glädjen att uppleva hennes stämma live…

Det har inte varit en lätt sak att skriva en recension av den plattan, det har varit svårt att riktigt greppa skivan och det är nog först nu jag kommit till insikt om varför…

Det här är egentligen en riktigt bra platta som hör hemma i varje hårdrockssamling. Den är tajt sammanhållen och välproducerad med ett bra flyt i låtordningen och har välskrivna låtar som har allt man kan önska av den här sortens hårdrock. Däri ligger nog också problemet, plattan är för ordinär och har inget som gör att den sticker ut från mängden…

Från första tonen till sista är det här en platta fylld med Metallica-råa gitarr-riff blandat med tunga basgångar och snabba trummor, dessvärre saknar sången samma råhet och tyngd för att matcha. I den kvinnliga sången vägs det dock upp lite av de läckra piporna Lotta ändå har och som får högtalarmembranen att darra euforiskt…

Instrumentalt är ”Grinding Teeth, Guard Down” suverän, dessvärre är inte sången av samma klass och ingen av plattans 11 låtar är av sådan dignitet att de sätter sig i bakhuvudet och vägrar försvinna…

Kort och gott, en platta ändå värd att ha för de läckra gitarrerna, men den kommer nog inte sälja platina…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon