Need You To Understand

artnationDet är med ett visst mått av stolthet jag kan bjuda på den helt nya videon från vännerna i Art Nation, den hade världspremiär för mindre än två timmar sedan och hade jag inte suttit i möte när det begav sig hade jag lagt upp den här redan då.

Mer om Art Nation och deras sångare Alexander Strandell kommer inom kort här på bloggen, även en recension av debutplattan ”Revolution” är på gång, och kanske en extra liten överraskning också.
.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Human Plague

chugger_human_plague.

Det är antagligen en generationsfråga, jag har alltid haft lite svårt för growl och därför har alltsom oftast dödsmetallen fallit bort från min horisont. Riff-baserad rock är det som varit min domän och i och med intåget av melodisk dödsmetall som till skillnad från den ursprungliga (som är rytm-baserad) är riff-driven kom ett flertal band upp på min radar även om growlen fortfarande fanns där.

Sannolikt har jag nu blivit ordentligt härdad, numera kan jag till och med höra vad de sjunger, och med stor nyfikenhet laddade jag stereon med första fullängdaren från Chugger, ”Human Plague”. Mot mig strömmade härligt råa gitarrer, vassa trummor och tung bas.

”Human Plague” måste räknas som deras debutplatta (det är ju ändå första fullängdaren) och som sådan betraktad är den en riktig fröjd. Riffen och melodierna kunde lika gärna vara från ett doom metal-band, en genre som ligger mig själv varmt om hjärtat. I låt efter låt levererar Chugger riktigt sköna melodier och mäktiga riff, ska du börja prova på det här med att lyssna på dödsmetall är ”Human Plague” att rekommendera.

Personligen kan jag bara hoppas att det är i den här riktningen som svensk dödsmetall ska utvecklas, mina öron välkomnar fler alster av den här kvalisorten även om det förmodligen inte skulle skada med lite rensång mellan varven även i den här genren.

Året har bara precis börjat, men ”Human Plague” lovar att bli ett av de bästa dödsmetallalbumen under 2015.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Rockbilder

Nätdelen på den externa hårddisken där alla högupplösta bilder förvaras har gått till de sälla jaktmarkerna, ett nytt kabinett är beställt och väntas komma i mellandagarna. Rockbilderna kommer ändå på onsdagar, men lite mindre i storlek under tiden tills hårddisken åter är tillgänglig.
.

karro-130717Amon Amarth på Getaway Rock 2012
© 2012 Karolina Vohnsen
.
bexen-140122Royal Republic på Debaser i Malmö 2012
© 2012 Rebecca Bendrén Photography
.
© Kitty RossanderNightwish på Getaway Rock 2012
© 2012 Kitty Rossander / HYPE



Inga kommentarer
Kategorier: Rockbilder Taggar:, , , , , , , , , ,


Support us at Patreon


Arabisk rock

arabiskrockMan skulle kunna tro att det är bara i de öppna, sekulära och kristna samhällena i väst och i viss utsträckning i de mer eller mindre lika öppna asiatiska samhällena det finns möjlighet att spela hårdrock och metal, men även i den muslimska världen finns de tunga rockbanden fast inte i samma utsträckning. Läs mer om gränslös musik i Gränsöverskridande.

Några exempel på hårdrocksband från islamiska nationer är Kimaera från Libanon, Acrassicauda från Irak och Nervecell från Förenade Arabemiraten.
.

.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Electric

Har du någonsin hört talas om ”bastard rock”? Det är beskrivningen killarna i Egonaut själva använder om sin alldeles egen version av stonerrock.
.
egonaut_electric
.
Egonaut ”Electric”

För ovanlighetens skull kommer här mitt omdöme om en ”gammal” platta och det är ett av de absolut bästa debutalbum jag har haft förmånen att få lägga i CD-spelaren, ”Electric” från Egonaut…

Har du någonsin undrat var alla punksångarna från 70- och 80-talet tog vägen? Du kan sluta undra nu, de växte upp och började sjunga riktig rock i Egonaut. ”Electric” genomsyras av den skitiga punkattityden men gör det på ett modernt och tungt rockigt sätt, bandet kallar det själva ”bastardrock”…

Killarna går ut hårt redan från början med snabba aggressiva riff i ”Back Home” och fortsätter så hela plattan genom i samklang med läckra trummor och basgångar. Hela vägen finns också en härlig orgel med och fyller ut ljudbilden, något som tyvärr saknas hos de flesta rockband idag…

Influenserna från 70-talets melodiösa rock är tydliga, likaså från 80-talets metal och allt kryddas med moderna gitarriff. En absolut höjdare på plattan är avslutningsspåret ”The Hurt” och ”I don’t Wanna Be Me” ligger inte långt efter heller, båda känns lite tyngre och mörkare vilket passar en gammal ”doomare” som hand i handske. I synnerhet ”The Hurt” som suggessivt går ut lugnt och nästan suger in dig i låten och sedan blir tung och riktigt vacker…

För att vara en debutplatta är det förvånansvärt varierat, välproducerat och genomgående kvalitativt. Även sångaren har hittat sin plats i ljudbilden, något många idag stora band lyckades med först på andra eller till och med tredje plattan. Killarna är tekniskt skickliga och har en enorm känsla för att sätta samman bra rocklåtar, det här är äkta spelglädje när den är som bäst…

Oavsett vilken genre inom rock du annars lyssnar på är det här en platta du inte bör missa, den lovar mycket för framtiden och jag ser fram emot nästa album…

Grannarna får stå ut med att lyssna på ”Electric” några timmar till medan den dånar ut ur högtalarna så tavlorna trillar av väggarna…
.
egonaut_mount_egonaut.
Egonaut ”Mount Egonaut”

När killarna i Egonaut släppte sin debutplatta var det inte utan att man frågade sig hur tusan de ska kunna toppa den, det var en av de tajtast producerade och bästa debutplattor jag haft glädjen att avlyssna. Nu har jag svaret, de gör det galant och tar sin ”bastardrock” till en helt ny nivå…

På ”Mount Egonaut” är det full fart redan från första spåret till sista med snabba tuffa riff, snygga basgångar, läckra trummor, sköna orglar och härlig skönsång. Egonaut har i sin redan från början suveräna stonerbaserade rock plockat in ytterligare metal-influenser och de gör det riktigt snyggt…

Grunden i 70-talets melodiösa rock har uppdaterats med ett modernt sound som också inkluderar de vassa gitarrerna utan ett övermått av dist man hade på 80-talet. Ett riktigt stort plus är den alltid närvarande riktiga orgeln, här fuskas det inte med synthar utan man kan ana en arvtagare till Jon Lord…

Först ut är första singeln, ”Crawl”, och redan här bevisas att det här är ett gäng som gör allt annat än kryper vilket låttiteln annars kan tolkas som, de står stadigt rätt upp och levererar en ljudmässig hästspark i mellangärdet som får den mest inbitne nej-sägaren att uppropa ett rungande JA…

”Mount Egonaut” innehåller en aldrig sinande ström av underbara melodier och jag har svårt att trycka på stoppknappen på fjärren, öronen vill liksom bara ha mer. Den här plattan har redan snurrat oavbrutet i två dagar och jag har inte tröttnat än…

Att de inspireras och influeras av sin omvärld råder det ingen tvekan om, de hämtar in det som fungerar och väver in det till en fungerande helhet i sin egen tappning. På något spår kändes Mustasch tydligt igen medan man på ett annat kunde ana lite Ozzy, något som visar vilken bredd och vilket register sångaren har. Här behövs inga sånglektioner, det sitter precis rätt i ljudbilden…

Även den här gången hittade jag nästan direkt ett favoritspår och liksom förra gången var det avslutningsspåret, en lite långsammare historia kallad ”Pallation” som riktigt suger en in i Egonauts värld och håller en kvar där…

Nyligen hade jag också förmånen att få höra några av de nya låtarna live på bandets releasefest och det låter lika bra på scenen som det gör i studion, något som vittnar om ett band på väg till de stora scenerna…


Recensioner återskapade från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Debaser Strand: Martina Edoff & Winery Dogs

martina_edoffHög tid är det att börja planera för det kommande året och alla konserter, festivaler och andra evenemang som ska bevistas. I kategorin Kalender kommer jag kontinuerligt tipsa om evenemang som jag själv kommer att besöka och det första som blir inplanerat under 2016 innebär ett besök i den kungliga hufvudstaden.

Martina Edoff turnerar som förband (supporting act) till Winery Dogs och har åtminstone två spelningar i hemlandet, i Stockholm den 24:e februari och i Göteborg den 25:e. I Stockholm sker det hela på Debaser Strand, i Götet kan de som bor närmre dit se båda akterna på Sticky Fingers.

Läs mer om evenemanget

Håll ögonen öppna, ett inlägg eller två om Martina (som bland annat var en originalmedlem i The Poodles) kommer inom kort på bloggen. Tills dess bjuder jag på en liten video, den officiella turnévideon från U.S.A. som släpptes för bara någon dag sedan.
.



Inga kommentarer
Kategorier: Kalender Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Gränsöverskridande

babymetalMåhända är det den mest utskällda genren av alla i musikvärlden, men slår man samman alla undergenrer är det trots allt den genre som har flest lyssnare också. All hårdrock är inte lika lättillgänglig, dödsmetall till exempel kan vara svår för gemene man att ta till sig medan glam metal kan avnjutas av de flesta oavsett vilken musik de lyssnar på vanligtvis.

Något som är universellt för hårdrocken är att den är gränsöverskridande. Oavsett hur gammal man är, vilket kön man har, vilken nationalitet eller etnicitet man har eller till och med vilket instrument man trakterar om man själv spelar så förenar hårdrocken.

Ett glatt gäng som spelar hårdrock på säckpipor är ryssarna i Moscow & District Pipe Band, nedan ett medley de framförde på St. Patrick’s Day i mars. Undrar om jag kanske kan boka dem till min födelsedag som råkar vara just den dagen.
.

.
Ett annat gäng lika glada gossar som spelar hårdrock på aningen oväntade instrument är finska Steve ‘n’ Seagulls, deras cover på AC/DC’s ”Thunderstruck” är obetalbar.
.

.
Ett annat gränsöverskridande hårdrocken står för är att man inte är rädd att blanda in andra stilar i musiken, till exempel i progressiv metal och inte att förglömma några japanska tjejer som var i ropet för något år sedan, Babymetal, och som blandar friskt från olika genrer.
.

.
Sammanfattningsvis, det spelar ingen roll om man är 15, 50 eller 75 år ung, om man är man/kille eller kvinna/tjej, om man är kaukasier, afrikan eller asiat. Hårdrocken förenar över alla gränser.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Årets bästa platta?

Är du inte hårdrockare, men vill hitta ett bra band för att lyssna in dig på den musiken med är de här killarna ett bra alternativ. Kolla in den helt nysläppta videon sist i inlägget.

Manimal är ett band som varit extra roligt att jobba med i Metal Munchers, deras modell av hårdrock kombinerar två av mina egna absoluta favoriter, Queensrÿche och Judas Priest. När de nu hela 6 år efter debutplattan släpper uppföljaren kan jag inte annat än jubla.
.
.
De bildades 2001 i Kungsbacka, då sångaren Samuel Nyman anslöt sig till bandet, bestående av Henrik Stenroos på gitarr, Richard Mentzer, trummor och Pether Mentzer på bas. Man fann ganska snart att Samuel’s karaktäristiska high-pitch sång kompletterade bandets musik på ett ypperligt sätt.

Man började genast skriva nytt låtmaterial tillsammans och spelade in ett antal demo-skivor som fick utmärkta recensioner på olika musiksajter samt i flera etablerade musiktidningar såsom bl.a. Close-Up Magazine och Groove.

2008 kändes sig bandet redo att spela in sin första fullängdare, så arbetet med The Darkest Room påbörjades och pågick sedan under stora delar av året. När de släppte debutalbumet 2009 klev man direkt in på en imponerande 36:e plats på den officella svenska albumlistan.

För en albumdebuterande hårdrocksakt är detta givetvis smått sensationellt. Det tyckte även tyska, välrenomerade skivbolaget AFM Records, som genast kontrakterade Manimal för en world-wide release av albumet.
.
manimal_band.
The Darkest Room har fått fantastisk kritik i media, med toppbetyg i bl.a.Tysklands största hårdrocksmagasin Metal Hammer (7/7p).

Albumet innehåller nio låtar, som alla kännetecknas av det typiska Manimal-soundet – hårt, melodiskt och med en del progressiva inslag. Soundet för tankarna till band som Queensrÿche och Rammstein, blandat med high-pitch sång i sann Judas Priest-anda. I Samuel Nyman förenas rösterna hos Geoff Tate och Rob Halford i en och samma röst.

Med skivan står Manimal på egen mark i den stilbildande och inflytelserika Göteborgsmetallen. Plattans moderna och hårda sound är resultatet av ett samarbete med producenten Tobias Lindell, känd för sina tidigare arbeten med bl.a. Mustasch och Europe.
.
Manimal promotion photos 2008.
Genom hårt arbete har Manimal med tiden blivit ett namn att räkna med i livesammanhang. Trots att debutalbumet släpptes först 2009, så har man redan hunnit med spelningar i större sammanhang som bl.a. Sweden Rock Festival, Metaltown och Peace & Love. Till meritlistan kan även läggas en turné med U.D.O. samt otaliga förbands-gig med akter som bland andra Mustasch, Entombed, The Poodles och Circus Maximus.

På skivsidan har det varit aningen tyst, det har tagit hela 6 år innan nya plattan ”Trapped In The Shadows” släpptes. Det har dock varit värt väntan, de håller stilen och levererar sin alldeles egen unika hårdrock med den äran. Herrarna Mentzer är inte längre med i bandet, de har ersatts av André Holmqvist och Kenny Boufadene, men soundet är samma välbekanta som tidigare. Det här kan mycket väl vara årets bästa platta. Se även inlägget Fångad i skuggorna, där finns en till video.

Läs mer om Manimal på deras hemsida och på Facebook.
.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , , , , , ,


Support us at Patreon