Färgblind

oceans_of_slumberÄnnu en gång återknyter jag till gränslösheten i musiken, det är något jag berört i de tidigare inläggen Gränsöverskridande, Arabisk rock och Kvinnligt. Hårdrocken är inte bara etniskt blind och könsneutral, den är dessutom färgblind.

Förvisso är det alldeles för få med mörkare hudton inom hårdrocken, men det finns en del musiker med sitt ursprung på den afrikanska kontinenten även i de här genrerna (såväl hårdrock som mindre hård rock). Varför det är så få ska jag låta vara osagt, men kanske finns det fördomar även bland de som inte är kaukasier (som är överrepresenterade) om vilken musik man ska syssla med beroende på vilket ursprung man har.
.

.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , ,



Bones

jd_miller_bones.
JD Miller ”Bones”

Dear God, can I please have the 1980’s back?

Efter att ha lyssnat genom några svärmorsvänliga plattor längtade mina öron efter något med lite mer attityd och som ett brev på posten tillika en räddande ängel ramlade ”Bones” med JD Miller, deras debut-EP, ner genom brevinkastet…

Nu vet jag hur ”Euphoria” egentligen ska låta, den fulla titeln är ”Sweet Euphoria” och det är öppningsspåret på den här plattan. Jag är ledsen Loreen, men det är så här det ska låta…

Med influenser från AC/DC och många andra av 80-talets stora band som lägger mer vikt vid spelglädje än teknisk fulländning visar de här fem killarna att det är viktigt att ha roligt när man spelar och levererar en underbart ruffig rock med råa distade gitarrer som dryper av 80-talskänsla och snygga melodier. Det är på intet sätt utstuderat tekniskt utan uppfriskande ärligt med enkla men snygga riff, det är rock man blir glad av och det är svårt att sitta stilla. Rock i JD Miller’s tappning är festmusik av bästa sort…

Det går inte att välja ut en favorit från plattans fyra låtar, de är alla lika goa att låta smeka trumhinnorna. Ska jag hitta något att anmärka på är det att sången kunde vara lite bättre, framför allt stämsången, men det är inget en sångpedagog inte snabbt kan bistå med att rätta till och sången är ändå förvånansvärt bra för att vara en debutplatta…

Allt sammantaget är det här en riktigt bra debut och fortsätter de här killarna utvecklas kan vi vänta oss mycket av dem. Ett plus också för det enkla och snygga konvolutet, less is more…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Förste Påsättare

Får du någon gång chansen att vara med när det ska spelas in en musikvideo, ta tillfället i akt även om så bara som oskyldig åskådare. Det var en intressant och lärorik upplevelse att få se hur mycket arbete det ligger bakom en till synes enkel video på några minuter.
.
.
En söndag i maj förra året, den där som vissa kallar vilodagen, fick jag vara med när killarna i JD Miller skulle ställa sig framför kameran. Under eftermiddagen skulle det spelas in rockvideo och jag fick vara med, vilket var en intressant upplevelse även om jag nu har skavsår på trumhinnorna efter att ha hört samma låt på hög volym uppemot 20 gånger. Jag kan ju trösta mig med att killarna i bandet hade det värre, de stod med högtalarna vända mot sig och med en strålkastare starkare än solen riktad på sig.
.
.
Oändliga omtagningar gjordes för att få material att klippa samman, först sekvenser med hela bandet, sedan singeltagningar både med kamera på stativ och kamera på golvet för grodperspektiv och till sist tagningar med en kamera fäst på gitarr- och bashalsar. Varje tagning hela låten igenom.
.
.
Det var videon till första singeln, ”Let It Burn”, från debutalbumet ”Grand Intentions” som skulle spelas in och jag är mer än lite nyfiken på att se slutresultatet nu när jag varit med vid inspelningen. Det var också här jag hastigt och lustigt blev Förste Påsättare, någon var ju tvungen att starta musiken för varje tagning så videokillen skulle slippa springa med det också.
.
.
Efter själva inspelningen skulle allt klippas samman, mixas och donas med. I början av juni kom sedan det färdiga resultatet ut på YouTube.
.



Inga kommentarer

Rockbilder

Att påstå att tyskarna är effektiva tycks vara en överdrift, det gäller åtminstone inte när det handlar om snabba leveranser. Den externa hårddisken är fortfarande otillgänglig, UPS planerar inte att leverera det nya kabinettet förrän tidigast på måndag. När jag beställde stod det leverans 4-5 dagar, det är inte utan att man undrar om det skulle varit 4-5 veckor. Med andra ord så blir det lite mindre bilder även den här veckan. Som vanligt kan du klicka på dem för att se lite större upplagor.
.

© Kitty RossanderKissin’ Dynamite
© 2012 Kitty Rossander / HYPE
.
karro-130724Hell på Sweden Rock Festival 2012
© 2012 Karolina Vohnsen
.
bexen-140129Alestorm på Copenhell 2013
© 2012 Rebecca Bendrén Photography



Inga kommentarer

Last Christmas

gain_eleven”Last Christmas” är en av de där slagdängorna som vi aldrig kommer att bli av med vid den här tiden på året, den återfinns i mångas spellistor och den tjatas på radion. George Michael visste vad han gjorde när han skrev den och spelade in den med Andrew Ridgeley (den andra halvan av Wham!).

Sedan första releasen 1984 har han själv gjort några nyinspelningar och ett otal andra artister har gjort covers på den, till exempel Whigfield, Kim Wilde och Alcazar. Låten har till och med hittat in i rockvärlden där bland annat Coldplay spelat in den. Nyaste inspelningen släpptes i videoformat igår, en live-inspelning med Gain Eleven.
.



Inga kommentarer

Cockaigne Vaudeville

dust_bowl_jokies.

Dust Bowl Jokies

Ibland är det riktigt roligt att öppna posten. Häromdagen damp det ner en singel med ett band från mina gamla hemtrakter, Blekinge. Och inte vilken del av länet som helst heller, utan Sweden Rocks hemstad Sölvesborg.

Inte ens ett år gamla som band har nu Dust Bowl Jokies släppt sin första singel med spåren ”Hoodoo Voodoo Allstar” och ”Burlesque”. Ser man på konvolutet borde en kommande fullängdare betitlas som den sistnämnda låten.

Det är inte helt lätt egentligen att placera de här killarna i ett fack, deras hemkokta blandning av rock har influenser från flera genrer. Om jag tvunget ska placera dem så måste det nog bli i samma sällskap som Crashdiet, men ändå inte. Emellanåt tycker man sig höra likheter med 80-talsikoner som Poison, Cinderella och tidiga Mötley Crüe också samtidigt som gitarrerna tenderar att söka sig åt samma håll som amerikansk skramlig rock modell Thorogood.

Rent tekniskt är de här killarna ännu lite oslipade och inte fullt ut synkade, men man måste komma ihåg att bandet bildades i mars 2011 och har inte spelat tillsammans så länge. Med det i åtanke är det ett imponerande resultat. Fortsätter de i den här stilen och utvecklas kan de bli stora.

Det har varit en ren njutning att lyssna genom den här singeln och även om det bara är två spår är man ändå benägen att sätta spelaren på repeat, de tål att höras flera gånger och man vill ha mer. Jag ser fram emot att få avlyssna en eventuell fullängdare.
.
dust_bowl_jokies_cockaigne_vaudeville.
Dust Bowl Jokies ”Cockaigne Vaudeville”

Äntligen har jag fått avlyssna den efterlängtade debutplattan från Dust Bowl Jokies som fått namnet ”Cockaigne Vaudeville” och mina öron gråter floder av glädjetårar. Så här ska en slipsten dras, det här är en av de mest tajta produktioner jag hört när det handlar om debutplattor och det låter som en platta från ett betydligt mer rutinerat band…

Ta en stor gryta och släng ner lite Aerosmith, Guns ‘n’ Roses, Cinderella, Mötley Crüe och D.A.D., tillsätt sedan lite till gitarrer á la tidigt 80-tal och lite opolerad attityd och rör runt ordentligt. Sleva upp i lagom portioner och njut av ett band som samlar allt det bästa från de gamla rävarna i sin egen stil och ger det ett modernt sound…

Killarna går ut hårt redan från första spåret ”To the Bone” och man undrar om det verkligen är Alexx som sjunger eller om de hyrt in Jesper från D.A.D. och det är inte enda låten där Alexx har samma röstkvalité, mest utmärkande är ”Whore of Babylon” som också är min personliga favorit…

Redan på andra spåret, ”Living in the Cellar”, visar killarna sin bredd och man kan ana influenser från bland annat Cinderella’s Tom Keifer. Sedan fortsätter det med den ena rockrökaren efter den andra, totalt hela nio stycken, och alla får ett gammalt rockhjärta att slå dubbelslag av glädje. Det här är en platta som absolut får en hedersplats i närheten av stereon och kommer att snurra på många fester framöver…

De gamla gubbarna i banden från 80-talet kan med gott samvete gå i pension, här finns en värdig tronarvinge och jag är övertygad om att det är ett gäng vi kommer att få höra mycket om framöver…


Recensioner återskapade från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Kvinnligt

En gräns som alltmer suddas ut inom den tyngre rocken är könsbarriären, fler och fler tjejer både spelar och sjunger i större utsträckning och de blir fler hela tiden. Det är något jag personligen välkomnar, det tillför genren nya dimensioner och även rocken blir politiskt korrekt jämlik.

Några av banden har jag eller kommer jag att på något sätt samarbeta med, andra har dykt upp på min radar helt enkelt för att det är rockmusik. Tjejerna låter sig inte begränsas till enskilda subgenrer heller, de är på frammarsch på alla fronter. De har funnits där nästan hela tiden, men inte i samma utsträckning som idag.
.

.

.

.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,



Need You To Understand

artnationDet är med ett visst mått av stolthet jag kan bjuda på den helt nya videon från vännerna i Art Nation, den hade världspremiär för mindre än två timmar sedan och hade jag inte suttit i möte när det begav sig hade jag lagt upp den här redan då.

Mer om Art Nation och deras sångare Alexander Strandell kommer inom kort här på bloggen, även en recension av debutplattan ”Revolution” är på gång, och kanske en extra liten överraskning också.
.



Inga kommentarer
Kategorier: Musik Taggar:, , , , ,



Human Plague

chugger_human_plague.

Det är antagligen en generationsfråga, jag har alltid haft lite svårt för growl och därför har alltsom oftast dödsmetallen fallit bort från min horisont. Riff-baserad rock är det som varit min domän och i och med intåget av melodisk dödsmetall som till skillnad från den ursprungliga (som är rytm-baserad) är riff-driven kom ett flertal band under min radar även om growlen fortfarande fanns där.

Sannolikt har jag nu blivit ordentligt härdad, numera kan jag till och med höra vad de sjunger, och med stor nyfikenhet laddade jag stereon med första fullängdaren från Chugger, ”Human Plague”. Mot mig strömmade härligt råa gitarrer, vassa trummor och tung bas.

”Human Plague” måste räknas som deras debutplatta (det är ju ändå första fullängdaren) och som sådan betraktad är den en riktig fröjd. Riffen och melodierna kunde lika gärna vara från ett doom metal-band, en genre som ligger mig själv varmt om hjärtat. I låt efter låt levererar Chugger riktigt sköna melodier och mäktiga riff, ska du börja prova på det här med att lyssna på dödsmetall är ”Human Plague” att rekommendera.

Personligen kan jag bara hoppas att det är i den här riktningen som svensk dödsmetall ska utvecklas, mina öron välkomnar fler alster av den här kvalisorten även om det förmodligen inte skulle skada med lite rensång mellan varven även i den här genren.

Året har bara precis börjat, men ”Human Plague” lovar att bli ett av de bästa dödsmetallalbumen under 2015.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,