Electric

Har du någonsin hört talas om ”bastard rock”? Det är beskrivningen killarna i Egonaut själva använder om sin alldeles egen version av stonerrock.
.
egonaut_electric
.
Egonaut ”Electric”

För ovanlighetens skull kommer här mitt omdöme om en ”gammal” platta och det är ett av de absolut bästa debutalbum jag har haft förmånen att få lägga i CD-spelaren, ”Electric” från Egonaut…

Har du någonsin undrat var alla punksångarna från 70- och 80-talet tog vägen? Du kan sluta undra nu, de växte upp och började sjunga riktig rock i Egonaut. ”Electric” genomsyras av den skitiga punkattityden men gör det på ett modernt och tungt rockigt sätt, bandet kallar det själva ”bastardrock”…

Killarna går ut hårt redan från början med snabba aggressiva riff i ”Back Home” och fortsätter så hela plattan genom i samklang med läckra trummor och basgångar. Hela vägen finns också en härlig orgel med och fyller ut ljudbilden, något som tyvärr saknas hos de flesta rockband idag…

Influenserna från 70-talets melodiösa rock är tydliga, likaså från 80-talets metal och allt kryddas med moderna gitarriff. En absolut höjdare på plattan är avslutningsspåret ”The Hurt” och ”I don’t Wanna Be Me” ligger inte långt efter heller, båda känns lite tyngre och mörkare vilket passar en gammal ”doomare” som hand i handske. I synnerhet ”The Hurt” som suggessivt går ut lugnt och nästan suger in dig i låten och sedan blir tung och riktigt vacker…

För att vara en debutplatta är det förvånansvärt varierat, välproducerat och genomgående kvalitativt. Även sångaren har hittat sin plats i ljudbilden, något många idag stora band lyckades med först på andra eller till och med tredje plattan. Killarna är tekniskt skickliga och har en enorm känsla för att sätta samman bra rocklåtar, det här är äkta spelglädje när den är som bäst…

Oavsett vilken genre inom rock du annars lyssnar på är det här en platta du inte bör missa, den lovar mycket för framtiden och jag ser fram emot nästa album…

Grannarna får stå ut med att lyssna på ”Electric” några timmar till medan den dånar ut ur högtalarna så tavlorna trillar av väggarna…
.
egonaut_mount_egonaut.
Egonaut ”Mount Egonaut”

När killarna i Egonaut släppte sin debutplatta var det inte utan att man frågade sig hur tusan de ska kunna toppa den, det var en av de tajtast producerade och bästa debutplattor jag haft glädjen att avlyssna. Nu har jag svaret, de gör det galant och tar sin ”bastardrock” till en helt ny nivå…

På ”Mount Egonaut” är det full fart redan från första spåret till sista med snabba tuffa riff, snygga basgångar, läckra trummor, sköna orglar och härlig skönsång. Egonaut har i sin redan från början suveräna stonerbaserade rock plockat in ytterligare metal-influenser och de gör det riktigt snyggt…

Grunden i 70-talets melodiösa rock har uppdaterats med ett modernt sound som också inkluderar de vassa gitarrerna utan ett övermått av dist man hade på 80-talet. Ett riktigt stort plus är den alltid närvarande riktiga orgeln, här fuskas det inte med synthar utan man kan ana en arvtagare till Jon Lord…

Först ut är första singeln, ”Crawl”, och redan här bevisas att det här är ett gäng som gör allt annat än kryper vilket låttiteln annars kan tolkas som, de står stadigt rätt upp och levererar en ljudmässig hästspark i mellangärdet som får den mest inbitne nej-sägaren att uppropa ett rungande JA…

”Mount Egonaut” innehåller en aldrig sinande ström av underbara melodier och jag har svårt att trycka på stoppknappen på fjärren, öronen vill liksom bara ha mer. Den här plattan har redan snurrat oavbrutet i två dagar och jag har inte tröttnat än…

Att de inspireras och influeras av sin omvärld råder det ingen tvekan om, de hämtar in det som fungerar och väver in det till en fungerande helhet i sin egen tappning. På något spår kändes Mustasch tydligt igen medan man på ett annat kunde ana lite Ozzy, något som visar vilken bredd och vilket register sångaren har. Här behövs inga sånglektioner, det sitter precis rätt i ljudbilden…

Även den här gången hittade jag nästan direkt ett favoritspår och liksom förra gången var det avslutningsspåret, en lite långsammare historia kallad ”Pallation” som riktigt suger en in i Egonauts värld och håller en kvar där…

Nyligen hade jag också förmånen att få höra några av de nya låtarna live på bandets releasefest och det låter lika bra på scenen som det gör i studion, något som vittnar om ett band på väg till de stora scenerna…


Recensioner återskapade från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


First Blood

I inlägget På scenen nämndes två egenproducerade EP, kan du få tag på ”First Blood” rekommenderar jag att du utöker din skivsamling med den. Det kan inte finnas så många exemplar i omlopp och den kan komma att bli en eftertraktad raritet, ett samlarobjekt, när bandet intar sin plats bland de större banden.
.
zephyra_first_blood.
Zephyra ”First Blood”

Bättre sent än aldrig heter det ju och här kommer kraftigt försenat en recension av Borås-bandet Zephyra’s EP ”First Blood”. Det har varit lite svårt att greppa den här plattan dock, bitvis fängslar den och bitvis tråkar den ut tyvärr. Producerat har en viss Mathias Lodmalm och minns jag inte helt galet grundade han en gång i tiden Cemetary (om det inte är en helt annan Mathias Lodmalm förstås) vilket kan förklara soundet på skivan som härstammar från en annan tid.

Redan från första tonerna hörs ett arv från en era med mer klassisk metal, nämligen 80-talet, med ett driv i gitarr, trummor och bas som placerar bandet någonstans mitt emellan Candlemass, Metallica och mer bluesbaserad hårdrock som Deep Purple. Det är härligt råa gitarrer blandat med Blackmoreianska harmonier.

Influenserna från Cozy Powell och Ricthie Blackmore i gamla Rainbow hörs tydligt i en del instrumentala passager i några av låtarna, något som bryter av från de mer aggressiva och råa metaltonerna. Personligen föredrar jag nog det sistnämnda eftersom det är här Zephyra egentligen har sin styrka.

Bitvis tycker jag mig kunna höra en inspiration från öster också, ibland låter det väldigt mycket som ett tidigt Nightwish både i låtarnas uppbyggnad och gitarrernas harmonier tillsammans med sången.

Sången ligger betydligt bättre i ljudbilden än vad som är vanligt för ett så pass orutinerat band, för många band brukar inte just detta det svåraste ”instrumentet” att bemästra ha riktigt hittat sin plats förrän andra eller tredje plattan. Det är imponerande att samma sångerska kan prestera så väna toner som Åsa gör och samtidigt growla som en hel manskör.

Dessvärre saknar sången lite av den aggressionen i tonen som gitarrerna har, däremot passar den utmärkt till de balladsegmenten plattan stoltserar med. Med lite träning och erfarenhet kan nog det rätta till sig också.

I stort sett är det här ändå en bra platta som skvallrar om ett band som kan gå långt om de utvecklas och jag ser fram emot att få höra en fullängdare med mer upp-tempo. Ska jag sätta ett betyg blir det 7 av 10 möjliga plektrum. Det kan inte bli högre, det är för mycket lugna passager i förhållande till de rena metaltonerna med aggressiva och råa gitarrer det här gänget egentligen är bäst på.
.
zephyra_kampaglod.
Zephyra ”Kämpaglöd”

I några timmar nu har det senaste alstret från Zephyra, ”Kämpaglöd”, snurrat i CD-spelaren och det är med glädje jag kan rapportera att svensk metal fortfarande är vital. Förvisso är den här EP:n lite ojämnt producerad, men man bör i sammanhanget komma ihåg att den är egenproducerad för att bland annat fånga upp intresse från skivbolag som sedan kan tillhandahålla en professionell producent.

Plattan inleds med vad som först ger intryck av att vara en ballad, ”Route 611”, men det förändras ganska kvickt när takten vrids upp och de för Zephyra typiskt vassa gitarr-riffen strömmar ut genom högtalarna. Både den här låten och ”Forced Family” ger ett lite mer ”punkigt” intryck än jag är van vid att höra från det här gänget, i den senare infinner sig också en känsla av lite lätt influens av irländska ballader i rensången.

Apropå rensång så har Åsa, bandets sångerska och growlare, fått lite mer utrymme utan att låta som dagen efter en afton med billig whiskey, något jag är tacksam för eftersom hon har en härlig klang i sin röst när det är ren sång.

Även om det börjar ”punkigt” så är det Zephyra man känner igen och älskar inte borta och spåret växlas ordentligt med den lite suggestiva ”Pessimist” där riffen haglar tätt och tungt för att fortsätta lite snabbare med ”Release My Anger” och sedan bli riktigt tungt i ”Imprisoned Queen”. Det här är plattans höjdarspår och så här ska Zephyra låta, tungt och suggestivt med en bra balans mellan growl och rensång. Och growlas gör det, Åsa ”morrar” på som en hel manskör.

Helt oväntat avslutas plattan med en instrumental historia, titelspåret ”Kämpaglöd”, som börjar tungt och suggestivt för att byggas på med riktigt vackra melodislingor och sedan avslutas lika suggestivt som den börjar. Det här är riktigt vackert.

Den här plattan är en naturlig fortsättning från föregående ”First Blood” med ett band som inte är rädda för att experimentera lite med sin musik och ta in infleunser från andra genrer för att utvecklas. Det gör de med den äran, i slutänden blir det bra och den mer traditionella metallen finns ändå kvar i botten och pockar på uppmärksamhet.

Egentligen finns det bara ett enda litet aber med ”Kämpaglöd” och det är att den inte finns att införskaffa som ett fysiskt exemplar för alla inbitna fans och de som vill ha ett samlarobjekt att spara för framtiden när Zephyra slagit genom ordentligt.


Recensioner återskapade från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Buckle Up

siphon_fuel_buckle_up
.
Siphon Fuel ”Buckle Up”

Ibland får man en riktig höjdarplatta i sina händer och det är svårt att hitta alla de rätta orden. Debutplattan ”Buckle Up” med Siphon Fuel är just en sådan platta och jag har fortfarande problem att riktigt få till det för att göra plattan rättvisa…

Tänk dig när du som barn var med föräldrarna på tivoli och åkte den där stora berg- och dalbanan där vagnen när den går som snabbast gör 90 kilometer i timmen och det tar magen tio minuter att hinna ikapp efter åkturen. Ändå står du där och bönar mamma din om att få åka igen så snart du stigit av åkturen. Precis så är det med den här skivan, innan sista tonen ens klingat ut är man där och trycker på Play igen för att lyssna ännu en gång…

Det här är inte årets partyplatta, det är årtiondets!

Tänk dig ett AC/DC som de lät i början med Bon Scott bakom mikrofonen med en liten skillnad, mikrofonföraren i Siphon Fuel, Ferdi Kilic, kan dessutom hålla tonen mer än två sekunder och har en bredd i registret som är få förunnat. Lägg till detta mer moderna gitarrer och riff hämtade från såväl klassisk hårdrock som metal tillsammans med tunga och stadiga basgångar och taktfasta trummor som skickar magen lika långt bort som bergbanan en gång gjorde, då har du bandet och plattan i ett nötskal…

Siphon Fuel är ett band som har spelat runt om i landet i flera år och har blivit ett ordentligt sammansvetsat gäng innan de till slut gick in i studion för att generera sin debutplatta. Det har resulterat i en av de absolut bästa debuter som kommit i mina händer och det är många som passerat revy, men det är få som väckt sådana känslor hos undertecknad. Alla åren av spelande och repande tillsammans har betalat sig för det här gänget…

Om jag skulle bli ombedd att välja ett favoritspår på den här plattan kan jag bara svara att jag väljer ”Buckle Up”, det är näst intill omöjligt att välja en låt framför någon annan så jag väljer hela skivan. Hatten av för dessa fem killar och det de har presterat i form av en väl balanserad väl producerad debut som jag det senaste året sedan jag fick den i mina händer fortfarande inte tröttnat på utan plågar min omgivning med var och varannan dag…

Ja, du läste rätt, senaste året. Så lång tid har det tagit mig att åter sansa mig så pass mycket att jag kan skriva en rättvis recension eller ska jag kalla det hyllning? Om det låter som en hyllning beror det på att ”Buckle Up” faktiskt är värd en sådan, det är inte ofta dylika guldkorn hittar sin väg ut på skivmarknaden och hem till folks CD-spelare (för de av oss som fortfarande använder dylika manicker) eller åtminstone in i folks datorer…

Buckle up, it’s time to rock the shit out of this here world and it will be done with Siphon Fuel…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon