Rising

the_madcap_rising.
The Madcap ”Rising”

Ibland är det inte helt enkelt att recensera en platta, debutalbumet ”Rising” med turkiska The Madcap är just en sådan platta. Om man lyssnar på den som en sorts lite tyngre rockabilly är det en lysande debut, men om man lyssnar på den som glam metal vilket den ska vara blir den dessvärre inte mer än medelmåttig. Den saknar mycket av den attityden man förknippar med glam och musikens uppbyggnad är mer rockabilly.

Förvisso är det full fart från första tonen och instrumentalt är det här gänget kompetent. Sångerskan har riktigt bra röst förutom i det högre registret där det snabbt börja låta ansträngt. Dessvärre är rösten faktiskt för ren utan den lilla raspighet och den skärpa man gärna vill ha i glam. Förutom rockabilly hittar man influenser från både blues och jazz, kanske man ska se det hela som progressiv rock istället?

Ett riktigt bottennapp finns det ockå här, balladen ”Question of a Lifetime” där en av bandets manliga medlemmar sjunger duett med sångerskan. Man borde nog ha valt någon annan att sjunga den manliga delen av låten eller satsat på sånglektioner för honom, han kan inte hålla ton. Apropå sång så saknas riktig stämsång, även detta något man gärna vill ha i glam metal.

Det är en förvånansvärt jämn produktion för att vara en debut, det är ett plus, och marknadsför man plattan i rätt genre kan den nog generera viss försäljning hos de som eftersöker just den sortens rock. Tyvärr kan jag inte ge den bättre betyg än hyfsat.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


The Queens of Metal

z-flag-engIn connection to the blog and Daily Dose there is a Facebook group called The Queens of Metal dedicated to all those awesome female fronted rock and metal acts out there. Here you can post all things related to these artists, like videos, tour schedules, reviews and more. Remember, the more the merrier so don’t miss out on all the fun.

z-flag-sweI anslutning till bloggen och Daily Dose finns en Facebook-grupp kallad The Queens of Metal dedikerad till alla dessa grymma rock- och metalakter frontade av kvinnor där ute. Här kan du lägga upp allt relaterat till dessa artister, till exempel videor, turnéscheman, recensioner och mer. Kom ihåg, ju fler desto roligare så gå inte miste om allt det roliga.
.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Blandat, Musik, Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Mediocre

mediocre_the_diamond_man_clan.
The Diamond Man Clan har varit i studion och genererat sin andra fullängdare och namnet till trots, ”Mediocre”, är den allt annat än just det. Precis som titeln på deras debutalbum antydde, ”What Sweden Needs”, är det här precis vad Sverige behöver.

De beskrivs som ett band som modigt kombinerar blues, bluegrass och stonerrock stående med en fot i den amerikanska södern och den andra stadigt på svensk mark, något jag gladeligen instämmer i. Att lyssna på TDMC är som att sätta sig i en tidsmaskin och plötsligt åter befinna sig på 70-talet, de har alla den tidens kvalitéer utan att för den skull låta omoderna. Det var så här banden lät på den tiden när det fortfarande var fullt av blues i låtarna medan gitarrerna hade vässats till lite tyngre tongångar.

”Mediocre” är en välproducerad skapelse med ett band som har fullt av spelglädje och som fungerar väl tillsammans. Trots ett sound som för tankarna 40 år tillbaka känns det helt rätt i tiden och oavsett om du normalt lyssnar på metal, blues, jazz eller någon annan själfull musik kan du finna glädje i att låta den här plattan fylla ditt lyssningsrum med toner.

Hela hopkoket tillsammans ger en sammanhållen helhet även om det är väldigt olika stilar och influenser på de ingående låtarna. Det är egentligen ingen låt som direkt står ut för sig utan hela plattan ställer sig i en klass för sig mycket tack vare sin stora variation som gör att man inte tröttnar och gärna sätter plattan på repeat. Jag var dock såld redan på första spåret, titelspåret ”Mediocre”, med sina i skönt 70-talsstuk distade gitarrer.

Närhelst jag framöver känner att jag vill komma bort från vardagen en stund kommer jag att dra igång ”Mediocre”, höja volymen och sluta ögonen för att i känslan transporteras till en rökig bluesklubb i 70-talets New Orleans, kanske med en bourbon i handen att sippa på för att ytterligare förstärka känslan.

Spara



1 kommentar
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Trapped In The Shadows

manimal_trapped_in_the_shadows.
Det är inte många plattor som varit så efterlängtade som ”Trapped In The Shadows” från Manimal, deras andra fullängdare. Efter debuten med ”The Darkest Room” dröjde det nästan 7 år innan uppföljaren släpptes, men det var värt väntan. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara möjligt att överträffa den första plattan, men killarna från västkusten lyckades med det konststycket med bravur.

Precis som inledningsspåret ”Irresistible” antyder är det här 10 oemotståndliga låtar där man har lyckats behålla sin ursprungliga stil och ändå inkorporera mängder med nya sound. Stilmässigt är det fortfarande mycket tidig Queensrÿche över Manimal utan att för den skull vara en slät kopia, de har tagit sina influenser som innefattar även Judas Priest, Iron Maiden och Accept med flera, de har till och med plockat in lite tongångar á la Candlemass modell 80-talet, och lagt till mycket av sig själva, de har skapat sitt eget unika sound.

Vid otaliga genomlyssningar har jag kunnat svära på att såväl Rob Halford som Geoff Tate har varit i studion och gästat. Efter att ha kollat på konvolutet kan jag konstatera att det är Samuel Nyman och ingen annan som står för skönsången med ett undantag, Udo Dirkschneider har varit på besök och sjunger i ”The Journey”.

”Trapped In The Shadows” är en genomgående välproducerad platta fylld med rockrökare och jag lyckas inte hitta ett enda dåligt spår. Förutom inledningsspåret med sitt tunga intro är det ändå ett par låtar som sticker ut och fäster sig mer än de andra, till exempel ”The Journey” med sin flört med 80-talets doom metal och Udos unika röst och ”Screming Out” som hyllar Queensrÿche som de lät 1986-88.

Det här är modern svensk metal när den är som bäst och som står stadigt med båda fötterna i sitt ursprung, man kombinerar arvet från 80-talet med dagens tongångar till en komplett helhet. Manimal har tagit sin redan innan utsökta rock till ännu högre höjder. Det här är bra, mycket bra, och utan att överdriva kan jag hävda att det är en av de absolut bästa svenska plattorna på många år och borde finnas i alla hårdrocksälskares samlingar.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Boken om Bruce

En tegelsten till bok damp ner på mitt skrivbord, den nya biografin om Bruce Springsteen av Peter Ames Carlin kort och gott kallad ”Bruce”. Min första tanke var att det kommer ta tid att plöja genom den här boken, men jag hade fel. När jag väl börjat läsa boken hade jag problem att lägga den från mig och sträckläste från pärm till pärm, den är underhållande och fängslande.

En annan tanke var en undran om vi verkligen behöver ännu en biografi om den här artisten och efter att ha läst ”Bruce” kan jag säga att den här boken fyller ut ett tomrum som de tidigare biografierna inte kunnat göra och vi får alla de små guldkornen som saknats förut.

Vi får se en annan sida av Bruce än jag kan minnas ha fått ta del av tidigare, en mer privat och avskalad Bruce. Många frågor jag hade om människan bakom artisten har fått svar samtidigt som jag har fått en helt annan förståelse för en artist vars storhet jag aldrig riktigt förstått hur den uppkommit.

Carlin har outtröttligt gått till botten med många av de diffusa historierna om de tidigare åren av Springsteens liv och karriär och belyser även de senare årens kamp med depressioner. Man får följa en komplicerad och emellanåt bitter men alltid passionerad mans väg genom barndomen och de tidigare åren av karriären fram till den Bruce vi ser idag. Vi får en inblick i den kanske inte alltid så underbara uppväxten i New Jersey när Carlin i kronologisk ordning avverkar del för del av rockarens liv.

Något som roat mig hela boken genom är författarens egna annoteringar, dessa gav en vink om att det trots det uttömmande innehållet egentligen fanns ännu mer att berätta. Ett aber är att en del tyvärr förlorats i översättningen, men det är inte lätt att korrekt översätta idiomatiska uttryck och språkliga nyanser.

Peter Ames Carlin har skapat ett episkt verk över en av giganterna på den amerikanska rockscenen som har mycket att ge alla läsare oavsett vilken musik han eller hon annars lyssnar på. Den riktar sig inte enbart till Springsteen-fans utan till alla vetgiriga. Till och med en inbiten hårdrockare som jag själv sträckläste boken och har lärt mig en hel del.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Bokhyllan, Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon