Transitions

johnossi_transitions.
Johnossi ”Transitions”

Det måste erkännas att jag inte direkt kommit i kontakt med Johnossi tidigare, deras musik hittar inte så ofta till ”mina” kretsar, och det är helt och hållet min förlust. Nu har jag dock i viss mån rättat till denna misshällighet när duons fjärde platta ”Transitions” landade i min CD-spelare och jag till fullo inser att herrarna från Stockholm, John Engelbert (gitarr/sång) och Oskar ”Ossi” Bonde (slagverk), har en hel del att erbjuda även en inbiten hårdrockare…

Redan med öppningsspåret ”Into The Wild” var jag fast, en suggestiv symfonisk skapelse som biter sig fast. De kunde inte valt en bättre låt att inleda med, det här är plattans starkaste spår. Efter den kan man ha överseende med de lite för poppiga tre följande låtarna som dessvärre är lite mer anonyma och intetsägande även om de har snygga synthar och som följs av ett riktigt sömnpiller i balladen ”For a Little While”, dock med riktigt vacker klaviatur…

Sedan tar det sig igen och rocksidan av Johnossi får lite mer spelrum igen med vassa gitarr-riff och skönt gungande basgångar med början i ”Alone Now” och några spår framåt, den absoluta höjdaren är den snabba och lite lätt punkiga ”Tell The World” som snabbt blev min andra favorit på det här albumet. Avslutas gör plattan av ”Great Escape” som till en början ger sken av att vara ännu en vaggvisa men som plötsligt ökar takten och tuffhetsgraden avsevärt i refrängen för att sedan åter bli ett sömnpiller, en låt jag har lite svårt att förstå mig på…

Allt sammantaget är det en hyfsat väl sammansatt platta, snyggt mixad men lite ojämn balans mellan pop och rock, mellan snabb och långsam, mellan mjuk och tuff. Hade jag haft ett betygssystem hade den fått 7 av 10. Det är dock en platta som fungerar när det är en blandad publik där den ska spelas, själv hade jag förvisso gärna hört mer av de läckert vassa gitarrerna utan ett övermått av distortion som John levererar…

Egentligen har jag bara ett stort bekymmer och det är hur jag ska kategorisera skivan. Är det poppig rock eller rockig pop?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Overdrive

diamond_dawn_overdrive.
Diamond Dawn ”Overdrive”

Efter att ha hört killarna i Diamond Dawn vid ett flertal tillfällen inklusive releasefesten för debutplattan ”Overdrive” såg jag definitivt fram emot att få avnjuta den i lugn och ro utan en skränande publik runt omkring. Tyvärr måste jag tillstå att jag blev lite lätt besviken, den råa kraft och det driv det här gänget är kapabla till på scen lyste i stort sett helt med sin frånvaro på skivan…

Det är på intet sätt en dålig skiva. Den är välproducerad, den är snyggt mixad och mastrad och den är välpolerad, men det har också blivit svärmorsvänligt tråkigt. Det här är ett band som egentligen samlar allt det bästa från de melodiösa hårdrocksband i början av 1980-talet och gör det snyggt, live har de också den kraft och det driv som hör hemma hos ett hårdrocksband på 2010-talet…

Det börjar bra med ett snyggt synthintro och lite vassa gitarrer i ”Into Overdrive” men så mycket vassare än så blir det tyvärr inte och när sången kommer blir det (och förblir) radioanpassat sötsliskigt modell 1980-tal när vi bara hade de statliga kanalerna och hårdrocken inte fick något egentligt utrymme. Bitvis lyser lite av den råa attityden genom på ett par låtar som till exempel ”Turn It Up” men inte tillräckligt…

Influenserna från de vid den tiden det begav sig stora banden är tydliga, såväl de svenska banden som Europe, Treat och Six Feet Under med flera som de utländska, till exempel kan man ana lite Survivor, Asia, Warrant och många fler…

Diamond Dawn är tekniskt drivna och allt sitter precis rätt i ljudbilden inklusive sången vilken annars alltför ofta inte riktigt hittat sin plats på debutplattor. Problemet är just att det har blivit för välpolerat och tillrättalagt, det finns inte tillräckligt som riktigt sticker ut med den här skivan. Det är med lite sorg jag måste tillstå att den här plattan inte kommer att snurra särskilt ofta, men den dagen jag har en svärmor som ska komma på besök ska den få tjänstgöra…

Jag önskar verkligen jag kunde ge den här plattan ett bättre betyg, killarna har jobbat hårt för att nå fram till den här punkten och är värda mer. Med lite tur kan de få med det där riktiga drivet på nästa platta?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


2012

black_barrel_smoke_2012.
Black Barrel Smoke ”2012”

Det börjar bli rejält trångt på dödsmetallscenen med hur många band som helst och det räcker inte längre att spela dödsmetall rätt upp och ner, då blir man bara en parantes som inte syns i den stora massan. Idag krävs det att man tillför något lite extra för att sticka ut och både höras och synas…

Black Barrel Smoke tillhör de banden som lyckas med att infoga lite andra influenser i sin stil och kallar det själva för death ‘n’ roll, det är med andra ord en viss tillbakagång till att göra rocken mer riffbaserad igen och mer melodiös. Personligen har jag aldrig varit en älskare av dödsmetall men med BBS och deras fullängdare ”2012” har jag hittat vägen till att kunna uppskatta även denna genre…

Här serveras en tung och snabb och snygg meny om 11 låtar med råa, vassa gitarrer, snabba trummor och growling där man faktiskt nästan kan höra vad som sjungs. Bitvis är det riktigt snygga och i sammanhanget lite oväntade arrangemang som i låtarna ”Black Barrel Smoke” och ”Reinventing The Pain” men också ”Down”, arrangemang som för tankarna till lite mer traditionell metal. Några låtar in tycktes det till och med komma en ballad (finns det i dödsmetall?) när ”Locust Swarm” finstämt började, men den växlade snabbt spår och blev istället riktigt tung…

Det här är riktigt bra och ger en fingervisning om ett band som har potential att ta sig till de stora scenerna. Min enda invändning egentligen är att det kunde varit lite mer ren sång som balans till growlandet och inte bara på sista spåret…

Plattan avslutas med den låten jag själv upptäckte BBS med, en suverän cover av Rolling Stones-låten ”Paint It Black”. Det är nog den bästa versionen av den låten jag hört hittills och bara den gör plattan värd att äga…

”2012” är förmodligen bästa plattan att införskaffa om du vill lära dig uppskatta dödsmetall på ett lättillgängligt sätt, den förtjänar att finnas i allas skivsamlingar…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Bottlecap

bottlecap.
Har du någonsin undrat vart 70-talet tog vägen? Då behöver du inte undra längre, jag kan meddela att det tog sin tillflykt till Göteborg och bosatte sig permanent hos de tre unga herrarna som tillsammans går under namnet Bottlecap…

Helt nyligen släpptes debutalbumet och jag är imponerad. Det här är ett av de bästa debutalbum jag hört på ett bra tag och jag ser redan fram emot en uppföljare…

Liksom en härlig lasagne har man börjat med en stabil grund i 70-talsrocken med enkla medryckande riff, tunga basgångar som nästan suger luften ur dig och ibland nästan jazziga trummor, allt kryddat med sångstämmor som pendlar mellan vansinne och genialitet…

I den rytmiska såsen kan man tydligt ana influenser från sådana ytterligheter som bland andra Led Zeppelin, Thin Lizzy, Motörhead och Rolling Stones samtidigt som anrättningen kryddats med en del mer moderna tongångar. Framför allt är killarna fövånansvärt tajta tillsammans och det kan bara bero på två saker, de har roligt tillsammans och de har varit flitiga med att bege sig ut på spelningar…

Trots den egentligen osannolika blandningen influenser fungerar det och varje tugga av den musikaliska lasagnen som heter Bottlecap resulterar i att de olika lagerna blandas till en ljuvlig samklang som ger mersmak och du kan inte få nästa tugga snabbt nog…

Du får hela 10 smakfyllda tuggor Bottlecap med både fartfyllda upplevelser som ”Set Me On Fire” och mer suggestiva skapelser som ”Carry me all the way”, det är nog det närmsta det här gänget kommer en ballad. Det enda som saknas är en god chianti, det får du köpa separat på Systembolaget…

Ska du upptäcka ett nytt band i år är det här rätt platta att införliva i skivsamlingen. Själv upptäckte jag efter att ha lyssnat en stund att jag hade svårt att sluta lyssna och lät skivan fortsätta snurra resten av dagen…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


From the Land of Ashes

the_bjorn_from_the_land_of_ashes.
The Bjorn ”…from the Land of Ashes”

I fredags var det dags för The Bjorn från Borås att göra ett återsläpp av sin EP ”…from the Land of Ashes”. Den släpptes ursprungligen i december 2009 och har nu alltså åter släppts i en rykande färsk ny mix…

Det börjar bra med härligt vassa gitarrer i ”Girlfriend America” som fylls på med lite snabba trummor, men tyvärr växlar de spår rätt tidigt i låten med övergångar mellan olika stilar och så fortsätter det alla fyra låtarna igenom. Man får en känsla av att de försöker sammanfatta hela 1990-talets alla rockstilar i en och samma EP, något som säger sig själv inte är genomförbart…

Rent tekniskt är de här fyra killarna duktiga och kan hantera sina instrument väl, även sångaren, men de har ännu inte hittat sin gemensamma stil utan det drar iväg åt alldeles för många håll samtidigt och det upphör efter bara några minuter att vara njutbart just för att det blir väldigt förvirrande med de många stilbytena. I sin strävan att vara unika presterar de tyvärr bara ett mediokert resultat…

Istället för att göra ett återsläpp av en tidigare EP (och då har de efter den redan släppt en fullängdare också) borde The Bjorn kanske ha satt sig ner och komponerat några helt nya låtar samtidigt som de gjorde ett försök att hitta ett sound och en riktning de alla kunde ställa sig bakom…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Grinding Teeth, Guard Down

the_mary_major_grinding_teeth_guard_down.
The Mary Major ”Grinding Teeth, Guard Down”

Musikhistorian har emellanåt begåvat oss med väldigt stora röster i mycket små kvinnor, till exempel Edith Piaf och Lulu. I Borås-bandet The Mary Major hittar vi ytterligare en, Lotta Höglin…

För någon vecka sedan besökte jag releasepartyt för deras nya platta ”Grinding Teeth, Guard Down” och fick glädjen att uppleva hennes stämma live…

Det har inte varit en lätt sak att skriva en recension av den plattan, det har varit svårt att riktigt greppa skivan och det är nog först nu jag kommit till insikt om varför…

Det här är egentligen en riktigt bra platta som hör hemma i varje hårdrockssamling. Den är tajt sammanhållen och välproducerad med ett bra flyt i låtordningen och har välskrivna låtar som har allt man kan önska av den här sortens hårdrock. Däri ligger nog också problemet, plattan är för ordinär och har inget som gör att den sticker ut från mängden…

Från första tonen till sista är det här en platta fylld med Metallica-råa gitarr-riff blandat med tunga basgångar och snabba trummor, dessvärre saknar sången samma råhet och tyngd för att matcha. I den kvinnliga sången vägs det dock upp lite av de läckra piporna Lotta ändå har och som får högtalarmembranen att darra euforiskt…

Instrumentalt är ”Grinding Teeth, Guard Down” suverän, dessvärre är inte sången av samma klass och ingen av plattans 11 låtar är av sådan dignitet att de sätter sig i bakhuvudet och vägrar försvinna…

Kort och gott, en platta ändå värd att ha för de läckra gitarrerna, men den kommer nog inte sälja platina…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Deathspells & Roses

the_vice_deathspells_and_roses.
The Vice ”Deathspells & Roses”

I mitten av november hade jag det tvivelaktiga nöjet att drabbas av Stockholmsbandet The Vice på Göteborg Rockfest och de gav inget förtroendeingivande intryck live varför jag välkomnade chansen att få avlyssna dem på skiva istället, deras EP ”Deathspells & Roses” laddades i stereon och knappen markerad Play trycktes in…

Det här blir nog det kortaste omdöme jag har skrivit någon gång om en skiva och kan bara rekommendera de här killarna att repa mycket, mycket mer innan de ger sig in i en studio igen…

Deras egen beskrivning av sin musik är dekadent men melodisk rock ‘n’ roll. Dekadent kan jag instämma i, men melodiskt är det inte. Det är skitigt och spretigt och olidligt att lyssna på, den här skivan lämpar sig bäst att använda som lerduva och jag letar nu på Blocket efter ett salongsgevär som kan vara lämpligt…

Sorry The Vice, men ni får öva mycket mer innan ni spelar in något nytt, se gärna till att sträva åt samma håll också och inte åt alla håll och kanter…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

 



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Malva

one_inch_giant_malva.
One Inch Giant ”Malva”

Rocken är i allra högsta grad levande och välmående ute i landet, förmodligen mer sparkande och skrikande (kicking and screaming) än någonsin. Det får jag bevisat ett par gånger i månaden när någon ny platta dimper ner i brevinkastet för recension…

Häromdagen fick jag en EP från One Inch Giant med titeln ”Malva” och efter att ha lyssnat några gånger kan jag bara säga att återväxten är säkrad…

Även om sångaren känns lite orutinerad förlåter man det ganska kvickt tack vare de råa gitarrerna som ylar ut sitt budskap. Att sätta One Inch Giant i ett fack är egentligen inte helt lätt, man kan skönja många influenser från olika genrer inom rocken som till exempel Black Sabbath och Alice in Chains med flera. Ett är säkert dock, det är ändå metal av klassiskt snitt med lite moderna influenser…

Instrumentalt finns det inget att klaga på, möjligen att bas och trummor kunde få lite mer utrymme. Sångaren går från att låta som en väldigt tidig Phil Mogg till att på sista spåret mest likna en lika tidig Eddie Marcolin. Förlåt, han vill ju heta Messiah numera, något som vi som vuxit upp i Ronneby/Karlskrona har lätt för att glömma…

Sista spåret på plattan, ”Treasures That Betray”, blev nästan direkt en favorit, förmodligen för att det låter mycket som Candlemass gjorde i början…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Mummyfied

takla_makan_mummyfied.
Takla Makan ”Mummyfied”

I början av 90-talet samarbetade David Coverdale, (sångare i Whitesnake) och Jimmy Page (gitarrist i Led Zeppelin) i ett projekt som dessvärre bara resulterade i en enda platta 1993, förmodligen en av de bästa rock- och bluesplattorna som producerades under hela 90-talet. Den spelas ofta hos mig, man tröttnar inte på den och jag har länge väntat på en platta av samma karaktär och kvalisort.

Nu har det äntligen hänt och det från ett mycket oväntat håll, nämligen Malmö, och det i form av ett helt egenproducerat mini-album med bara 5 låtar som tar en tillbaka till det glada 80-talet…

Även om Takla Makan är en relativt ny konstellation är det inga duvungar som spelar i bandet, det är rutinerade musiker som vet hur man ska hantera instrumenten. Influenserna från 80- och 90-talen är tydlig och för tankarna inte bara till Coverdale/Page, gitarren har tydliga influenser även av några av de stora från den perioden som Schenker och Blackmore. Sångaren påminner till och med om Coverdale som han lät vid den tiden om än med sin alldeles egna klang på stämbanden. Takla Makans EP ”Mummyfied” är den logiska fortsättningen på Coverdale och Pages insomnade projekt.

Efter ett antal lyssningar ger ”Mummyfied” mersmak för en älskare av läckra gitarriff och sköna basgångar, det första man hör när plattan börjat snurra är en vass gitarr med attityd och man är fast. Jag har bara en enda undran egentligen nu. När kommer fullängdaren?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


No 1

conspiracy_theory_no1.
Conspiracy Theory ”#1”

Här snackar vi nostalgi på allvar. Conspiracy Theory från Smögen utanför Göteborg har valt att förutom digitala streamingtjänster släppa sitt debutalbum ”#1” på vinyl istället för CD. Jag har fått glädjen att göra något så idag unikt som att vända skivan för att spela B-sidan, det är ändå något visst med den där otympliga plastbiten.

Nostalgin ligger inte bara i själva det faktum att det är en stor svart plastbit, det är själva soundet också. Den här plattan är fylld med tongångar från en tid när vinylskivor var det som gällde, den skulle lika gärna kunna vara producerad i slutet av 1970-talet.

Det är för den skull inte på något sätt en omodern produktion, det mesta sitter riktigt tajt och det är som brukligt när det är ett debutalbum bara sångaren som inte riktigt hittat sin plats i ljudbilden. Här snackar vi rock med influenser från både tidig hårdrock och punk, men även lite snabbare och tyngre rock.

Från första spåret till näst sista är det full fart framåt. Tyvärr hittar jag inget spår som sticker ut, på så sätt är det en lite slätstruken produktion. Det är dock en platta som hör hemma i varje rockares samling att spelas när det är fest, det är musik man blir glad av.

Avslutningen på plattan, sista spåret alltså, känns även det som nostalgi. På den tiden det begav sig innan digitaliseringen var det brukligt att avsluta en platta med en finstämd ballad och så gör även det här gänget med ”Black Light Monday”.

Allt sammantaget är det ett helt OK förstlingsverk, jag har hört många sämre debuter. Gillar man det lite ruffiga och skramliga soundet från 70- och 80-talet är det ett klart vettigt alternativ att lyssna på en fredagkväll innan man drar ut på staden gator och klubbar, man blir på gott humör av Conspiracy Theory.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon