Ain’t Rock n Roll

.
Två retrotrender är på stark uppgång just nu och 70-talsrocken är en av dem. I det facket hittar vi The Hawkins från Arboga och deras debutalbum ”Ain’t Rock n Roll”.

Tro inte att du får en chans att i lugn och ro lyssna in dig på de här killarna, det är full fart från första ackordet i det korta inledningsspåret ”Alco-Hole” och det fortsätter i rockrökare efter rockrökare. Vill du ha riktig 70-talskänsla är det den här plattan du ska damma av högtalarna med, ”Ain’t Rock n Roll” har absolut potential att bli årets debutplatta.

Det är lite smutsigt, lite stökigt och fullt av attityd precis som 70-talsrocken ska vara. Schyssta gitarriff i mängder uppbackat av en alert bas och snabba trummor lyfter fram sången som känns precis så där rökskadad med en aning falsett som vi som var med på den tiden, cirka nittonhundrasjuttiotre och en halv, minns att det skulle vara.

Att hitta favoritspår på den här plattan är en omöjlighet, allt låter lika bra. Ändå blir det inte tråkigt utan är varierat. Om jag absolut måste välja en favorit blir det avslutningsspåret ”Will & Testament”, en lite lugnare låt med mycket djup. Det här är välproducerat och samtidigt riktig ”in your face” rock ‘n’ roll, det här är retrorock som lyckas med konststycket att låta modern och aktuell.

Bli inte förvånad om The Hawkins plockar hem utmärkelsen ”Årets Debut” på diverse galor och prisutdelningar. Själv höjer jag volymen och låter plattan snurra ett varv eller två till, det här är en platta man gärna lyssnar på ofta och mycket.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Heads Held High

dismissed_heads_held_high.
Att 70-talet och med det också glamrocken är på väg tillbaka råder det ingen tvekan om och just glamrocken låter bättre än någonsin i Dismisseds upplaga när nu deras debutalbum ”Heads Held High” har släppts. Inte nog med att det är glamrock, de flörtar utan att skämmas med hårdrocken också och sammanför två fina genrer i ett och samma sound. Det här är ett av årets bättre debutalbum.

”Heads Held High” är ett av de bästa albumen i år i kategorin mjukare rock och deras tillfälliga sinnesförvirring med deltagande i Melodifestivalen blir snart ett förträngt minne när högtalarna matar ut en sångröst som spänner över hela registret flitigt framåtputtad av intensiva och snygga gitarriff, de båda backas upp av härligt dova trummor och mullriga basgångar.

Det som saknas på den här plattan är en riktigt tung rockrökare, för övrigt finns här allt man kan önska av en bra rockplatta. Sedan är det dessvärre också ett par låtar jag kunde klarat mig utan, ”Lucifer” är en relativt tråkig historia som upprepar sig själv aningen för mycket och ”Hearts Align” har jag haft svårt att svälja redan från början när den dök upp på Melodifestivalen.

Mer avpassade för de som är vana vid lite tyngre och snabbare rock är ”Dance on the Borderline” och ”Escape”, två låtar med mer intensitet och aggressivare sång. En trevlig ballad finns det också, ”Stay”, som gör plattan fullständig.

Allt sammantaget är ”Heads Held High” en riktigt bra debutplatta med ett väl sammansvetsat gäng, det hörs att de spelat tillsammans i många år innan studion uppsöktes, som passar de flestas öron.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Medusa

michael_crimson_medusa.
Jag måste erkänna att det var med stor dos skepsis Michael Crimsons debutalbum ”Medusa” laddades i CD-spelaren. Hur lyckas man förena så skilda influenser som Pink Floyd, Led Zeppelin och The Doors med flera samtidigt? Min skepsis kom rejält på skam, Crimson gör det med bravur och jag har hittat en ny platta att fylla mitt vardagsrum på ordentlig volym samtidigt som jag kan luta mig tillbaka och bara sväva iväg med tonerna.

Så mycket blues utan att det är blues är det inte ofta man får uppleva och känslan av den klassiska 70-talsrocken bor kvar i öronen långt efter att sista ackordet på plattan klingat ut i tystnad, man kan inte låta bli starta om skivan för en till lyssning. Min personliga preferens annars är betydligt tyngre rock (läs metal), men ”Medusa” kommer bli en favorit att återvända till varje gång jag får lust till något mer vilsamt (om det är rätt uttryckt i sammanhanget).

Stilmässigt skulle jag säga att den influens som hörs mest tydligt är Pink Floyd och det är ingen dålig förebild att ha, att sedan Crimsons röst har väldigt mycket av de kvalitéerna Marc Bolan hade i rösten gör det inte direkt sämre. Det här är ett album fullt av snygga gitarriff och vackra pianoslingor som får öronen att gråta av glädje.

Två låtar framför allt biter sig fast och höjer sig ytterligare ett par nivåer över det i sin helhet välproducerade alstret, den suggestiva ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say” som steg för steg bygger upp till en tung klimax och ger en perfekt avslutning på en riktigt bra platta. Full pott för Michael Crimson. Det här är inte bara bra, det är genialiskt.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Festivalmat

.
Vad är egentligen den perfekta festivalmaten? Det är något som skulle kunna debatteras mycket och länge, på festivaler brukar man kunna hitta allsköns olika varianter som viltkebab, tacos, hamburgare och mycket mer. I mitt personliga tycke är det dock hamburgare och helst då riktiga kolgrillade sådana som är den perfekta fesivalmaten.

Helgen som var besöktes West Coast Rock Festival (WCRF) i Kungälv och där hittades ett glatt gäng från JD Grill & Event vilka stod för förplägnad på festivalen med just hamburgare. De brukar även infinna sig på till exempel Sweden Rock Festival (SRF) där de under festivalen levererar 8.000 burgare eller mer till hungriga besökare.

Nu är det inte bara mat de bjuder på, det är lika mycket show som det är på scenerna. Det här gänget behöver varken pyroteknik eller rökmaskiner, från de stora grillarna kommer eld och rök hela tiden medan man grillar burgarna och hela gänget interagerar uppsluppet med gästerna samtidigt som de studsar fram och levererar läckra burgare.

Själva burgarna är 100% Black Angus med bara lite salt tillsatt, kött utan saltets smakförstärkning är trots allt ingen höjdare, och de är perfekt grillade med så mycket smak i sig själv att man blir övertygad om att de måste vara marinerade men det är de inte. Givetvis blir det inte en komplett hamburgare utan tillbehören och du väljer så klart själv vilka du vill från sallad, bacon, tomat, rödlök och jalapeno. Naturligtvis ingår även dressing och BBQ-sås.

backyard_hero_bbq_sauce_and_glazeDet som sätter pricken över I:et är just BBQ-såsen. Tidigare har man använt sås från Texas Longhorn, i och för sig en ypperlig sås det också, men nu har JD Grill & Event tagit fram sin egen sås och det är den i kombination med de perfekt grillade burgarna med precis lagom rökig smak som gör att man höjer sig över mängden. Du kan till och med skapa smaken av de här burgarna hemma, BBQ-såsen finns att beställa i deras egen webshop och den är absolut värd sina kronor, den kommer definitivt bli stapelvara i mitt eget kök.

Det enda jag kan hitta att anmärka på är brödet man håller sin burgare i. Förvisso är det inget dåligt bröd man använde, Garants brioche-hamburgerbröd, men personligen hade jag föredragit ett mer traditionellt hamburgerbröd för att göra upplevelsen fulländad.

Tyvärr tillät inte festivalområdets utformning på WCRF att JD Grill & Event fick en bra plats att stå på, de hamnade lite i skymundan, och kunde inte bjuda på den show de är så duktiga på.

Apropå Texas Longhorn, senast jag fick mig till livs hamburgare av samma rang som hos JD Grill & Event var i just den delstaten. Under en period var jag verksam i Texas och hittade snabbt ett par riktigt bra diners med ypperliga burgare i såväl Houston som Corpus Christi som blev stamhak. Johan Drevhages (JD i företagsnamnet och en mycket sympatisk herre) gäng bjuder på hamburgare som ligger bara precis snäppet under, bland de bästa burgarna du kan hitta i Sverige.

Vill du kolla in JD Grill & Event och allt annat de gör förutom att ”flippa” burgare har de såväl hemsida med webshop som Facebook-sida.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Food Court, Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Skullparade

Skull_Parade_Skullparade.
Inledande textraden på Skull Parades senaste fullängdare ”Skullparade” kunde inte vara mer passande, hela produktionen inleds med massiva trummor och en aggressiv gitarr som skulle kunna väcka den mest inbitne sjusovaren, när sången fyller på är det med orden ”Wake me, wake me up”. På många sätt är den här plattan ett uppvaknande.

Inledningsvis känns sången lite malplacerad, men det förbyts snart i en aha-känsla när den sakta men säkert tar sin rättmätiga plats i ljudbilden. Lägg till den råa nakenheten med lite anstrykning till punk i sången snygga gitarriff, tunga basgångar och ilskna trummor och du har Skull Parade pockande på uppmärksamhet i öronen.

Det är inte helt lätt att placera de här killarna i en specifik genre, det enda man med säkerhet kan säga är att det är metal. Stilmässigt innehåller det mycket thrash, men så mycket andra influenser också. Att lyssna på den här plattan är att åka på en musikalisk resa genom rocklandskapet, det växlar mycket mellan de stilar som influerat enskilda spår utan att för den skull sväva ut och bli olidligt. Tvärtom är det en sammanhållen produktion med variation som gör att det hela blir högst njutbart för flera avlyssningar efter varandra.

En direkt favorit för undertecknad är ”Lost Ball In High Weeds”, flörten med doom metal är en fröjd för att gammalt Candlemass-fan, en flört som dessutom återkommer i plattans sista spår ”Ballad Of Cloaks”. Mitt i allt dyker en riktigt snygg ballad upp också, ”Acid Rain”, och den lägger jag permanent till min personliga lugna favoriter-lista.

Ser man till den genre som noterats på deras Facebook-sida förstår man snart att killarna plockat det bästa från sina favoritstilar och satt samman till ett helt eget sound, samtidigt som de passar in i alla dessa stilar hör de inte renodlat hemma i någon. Bland annat nämns progressiv metal och det är nog närmast sanningen trots allt.

Allt sammantaget är ”Skullparade” en riktigt trevlig produktion som passar de flesta tack vare sin mångsidighet och som kommer få belamra CD-spelaren ofta, ett steg framåt i arbetet med att lära grannarna hur riktig musik låter.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Musik, Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon