Victorious

.
Inte bara öronen gråter av glädje, högtalarna pumpar på för kung och fosterland och bönar om mer medan debutalbumet ”Victorious” med Kardinal Sin snurrar om och om igen i stereon timme efter timme. Det går helt enkelt inte att sluta lyssna på den här plattan.

Senast jag hade förmånen att få hem ett förstlingsverk så välgjort och med så mycket potential var 2009 när Manimal släppte ”The Darkest Room”, det är alltså inte ofta så bra debuter dyker upp. ”Victorius” är genomgående välproducerad med stor variation på låtarna och samtidigt väl sammanhållet. Det hör inte till vanligheterna att allt sitter precis rätt i ljudbilden redan på första skivan, för de flesta band tenderar det att behövas både en andra och en tredje platta innan till exempel sångaren hittat sin plats. Så är inte fallet här, han finns precis där han ska vara och även om det kommer en och annan sur ton någon gång har man överseende med det när det låter så här bra.

Allt sitter precis rätt och Kardinal Sin bygger upp en massiv ljudvägg utan några luckor, bitvis fixar de till och med det här med kontrapunkt och det är man inte bortskämd med hos så pass nya band. Det är så här melodisk metal ska låta, riffdrivna rockrökare med genomtänkta texter, tunga och snabba trummor, läckra basslingor, vass gitarr, skön stämsång (som dessutom inleder hela plattan) och för att göra det ännu bättre en distinkt keyboard som förstärker redan bra låtar.

Att vissa influenser finns från även progressiv metal går inte att undvika att notera, framför allt hörs det i ”The Bells of Notre Dame” som snabbt blev mitt personliga favoritspår på plattan. Här inleder man efter ett tungt intro med en fransk ”chanson” som också får ligga till grund för hela låten och man gör det till perfektion. Andra låtar som sticker ut och som kommer att avlyssnas lite oftare än de andra är ”Mastermind” som inleds med en finstämd sångslinga för att sedan fyllas på med tunga trummor och rå gitarr, den pompösa ”Bonaparte” med orkestrala kvalitéer och ”S.I.N” med sin lite mörkare ton och tyngd som tilltalar mig som vuxit upp med doom metal. Balladälskaren går inte lottlös heller, avslutningsspåret är den finstämda ”For The Heroes” med vackra pianotoner och härlig stämsång.

Sammanfattningsvis finns det inte ett enda dåligt spår på ”Victorious” och det finns egentligen bara ett enda problem när man släpper en så här bra debut. Hur ska man lyckas överträffa sig själv med uppföljaren? Det här är inte bara förra årets bästa debutalbum, det är decenniets.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Intimt med Michael

.
Ett kallt, grått och mulet Eskilstuna mötte mig på fredagen, jag hade infunnit mig i staden för att på kvällen bevista releasespelningen för debutalbumet ”Medusa” med Michael Crimson. Aftonen infann sig och kylan byttes på Biografbaren raskt ut mot värme och glädje.

Även om de flesta gästerna på evenemanget var över 30 var det ändå en väldigt blandad publik som infunnit sig, för ovanlighetens skull behövde jag inte känna mig som en relik från en svunnen era. Mitt i vimlet möttes jag av Michael själv också och redan vid det korta samtalet, långt innan han äntrat scenen, kunde jag tillföra hans redan avlyssnade album ännu en dimension och jag fick en djupare förståelse för hans musik.

Crimson visade sig vara en ödmjuk, lite blyg och försiktig person med ett vinnande sätt att föra sig. Man kan bara hoppas att han behåller den ödmjukheten och inte låter framgångarna förändra honom såsom har hänt med många andra artister. Dock skulle han kanske ha lite nytta av attityd på scenen och kunna ta mer plats där.

Nu var det inte helt lätt att ta plats på scenen på Biografbaren, utrymmet var aningen begränsat. Ett steg åt höger eller vänster och Michael hade sprungit in i bandmedlemmar, ett steg bakåt och han hade snubblat över baskaggen för att falla i knät på trummisen. Även som åskådare var utrymmet begränsat, lokalen var liten och fylldes snabbt nästan till bristningsgränsen. Härligt att se att det fanns ett genuint stort intresse för 29-åringens release i hemstaden.
.
.
När Crimson och hans band väl kom på scen levererade de med bravur låt efter låt från albumet, att höra dem live och se honom själv framföra sina alster var en fröjd. Även om plattan är en av det senaste årets absoluta höjdare är det en helt annan sak att höra musiken och se artisten bara någon meter bort. Mina personliga favoritlåtar, ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say”, blev ännu mer favoriter efter att ha hört Crimson live. Till och med i det begränsade utrymmet på Biografbaren där ljudet inte riktigt fick chansen att blomma ut lät det ypperligt.

Michael Crimson förtjänar större scener än den här där han också har möjlighet att röra sig utan att välta instrument, mikrofoner och andra bandmedlemmar. Det skulle säkerligen bidra till att han kan leva ut som den rockartist han ändå är och bjuda på lite mer show. Hans försiktighet låg honom lite i fatet även om han fick med sig publiken successivt, framåt slutet av framträdandet började dock rockaren i honom hitta fram och publikkontakten infann sig till fullo.

Allt sammantaget var kvällen lyckad och jag fick chansen att se en stigande stjärna i ett lite mer intimt sammanhang tillsammans med hundratalet andra musikälskare. Jag ser redan fram emot att få se och höra Michael Crimson på större scener och i större sammanhang, något han förtjänar och har kapaciteten att hantera.

På grund av sviterna efter ryggskador för några år sedan var det omöjligt att hålla en kamera stabilt, men till min räddning och din glädje kom Ingrid Hynynen på Kulturfoto (finns också på Facebook och Instagram) och bjuder på lite bilder från evenemanget.
.



Inga kommentarer

Biografbaren: Michael Crimson

michael_crimson.
Det har blivit dags att inleda konsertåret för mig och Den Rockande Kocken och jag drar iväg till närliggande Eskilstuna för att på Biografbarens nedervåning bevista releasespelning med Michael Crimson för hans debutalbum ”Medusa” som släpptes 8:e december. Är du i eller i närheten av Eskilstuna den 26:e januari är det på Biografbaren du ska vara, dörrarna öppnar klockan 20:00 och det kostar bara 90:- att träda in. Läs mer om evenemanget på Facebook. Biljetter kan förköpas hos Tickster  (serviceavgift tillkommer).

Givetvis kommer jag att vara där med kameran i högsta hugg och har du tur kommer du med i mingelbilderna. Inte bara är Michael Crimson en briljant låtskrivare och skicklig artist, han framstår också som en genomtrevlig kille som jag ser fram emot att få träffa och kanske lära känna lite bättre. Om inte annat får jag en afton med bra musik och trevligt sällskap att minnas.

Låtskrivaren, gitarristen och sångaren Michael Crimson släppte sitt solodebutalbum ”Medusa” 8:e december. Plattan är ett musikaliskt konstverk som hedrar text- och gitarrdriven musik från artister som Pink Floyd, The Doors och Led Zeppelin.

”Medusa” med sina nyskapande låtar bjuder på suveräna gitarrmelodier som klingar ut över en mångfald av instrumentala harmonier och tunga, rullande rytmer som exploderar tillsammans i ett expanderande universum av ljud.

Texterna på ”Medusa” har sina rötter i magiken och mystiken i grekiska mytologins episka berättelser. Genom lockande karaktärer som Medusa och Perseus utforskar Crimson sina personliga erfarenheter med romantik, tro, självupptäckt, sorg, död och mer. Crimsons låtar skiftar perspektiv mellan olika karaktärer för att sprida ljus över olika scenarier i hans eget liv genom kraftfull, distinkta röster. Genom att dyka ner i mytologins djup och lägga till sina egna samtida tolkningar av klassiska berättelser öppnar Crimson upp en mystisk och ändå bekant ny värld.
.
michael_crimson_medusa.
Låtlista:

Seashell Eyes
The Maiden
Viperine Hair
The Dungeon
Weeping Window
The Grass Of Grief
Nevermore
A Season In Hell
In The Winter
What Would You Say

När jag i september recenserade ”Medusa” såg det ut så här:

Jag måste erkänna att det var med stor dos skepsis Michael Crimsons debutalbum ”Medusa” laddades i CD-spelaren. Hur lyckas man förena så skilda influenser som Pink Floyd, Led Zeppelin och The Doors med flera samtidigt? Min skepsis kom rejält på skam, Crimson gör det med bravur och jag har hittat en ny platta att fylla mitt vardagsrum på ordentlig volym samtidigt som jag kan luta mig tillbaka och bara sväva iväg med tonerna.

Så mycket blues utan att det är blues är det inte ofta man får uppleva och känslan av den klassiska 70-talsrocken bor kvar i öronen långt efter att sista ackordet på plattan klingat ut i tystnad, man kan inte låta bli starta om skivan för en till lyssning. Min personliga preferens annars är betydligt tyngre rock (läs metal), men ”Medusa” kommer bli en favorit att återvända till varje gång jag får lust till något mer vilsamt (om det är rätt uttryckt i sammanhanget).

Stilmässigt skulle jag säga att den influens som hörs mest tydligt är Pink Floyd och det är ingen dålig förebild att ha, att sedan Crimsons röst har väldigt mycket av de kvalitéerna Marc Bolan hade i rösten gör det inte direkt sämre. Det här är ett album fullt av snygga gitarriff och vackra pianoslingor som får öronen att gråta av glädje.

Två låtar framför allt biter sig fast och höjer sig ytterligare ett par nivåer över det i sin helhet välproducerade alstret, den suggestiva ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say” som steg för steg bygger upp till en tung klimax och ger en perfekt avslutning på en riktigt bra platta. Full pott för Michael Crimson. Det här är inte bara bra, det är genialiskt.
.



Inga kommentarer
Kategorier: Evenemang, Kalender, Musik, Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Shotgun Slinger

shotgun_slinger.
Sydafrikanska L.A. Cobra är för mig en relativt ny bekantskap, de har just släppt sitt fjärde album men det här är första låtarna jag har avlyssnat med de fyra killarna från Pretoria. Jag har med andra ord inget tidigare att jämföra med, men ska jag vara helt ärlig så behövs inte det. ”Shotgun Slinger” är utan tvekan en av de bästa sleaze-plattorna jag har haft glädjen att förgylla tillvaron med.

Rent stilmässigt har de många influenser, själva har de angivit att Mötley Crüe  och Guns ‘n’ Roses har influerat dem, men det är inte hela sanningen. Man kan tydligt höra inverkan från många andra band i genrerna sleaze och glam också, inte minst svenska Crashdïet. Nu är inte den sistnämnda någon överraskning, Martin Sweet från just det bandet har mixat, mastrat och producerat.

”Shotgun Slinger” är en genomgående bra produktion med hög kvalité och stor variation, det finns inte ett enda dåligt spår på plattan. Efter ett tiotal genomlyssningar låter det fortfarande fräscht, det här är en platta man inte tröttnar på i första taget.

Ett problem med med en genomgående bra produktion är ofta att allt låter likadant, men så är inte fallet här, utan det är 11 grymma låtar som får en att vilja ha mer och man trycker på play igen så snart sista ackordet tonat ut.

Allt sitter precis rätt i ljudbilden, från de snabba, exakta trummorna med precis lagom snärt via de murriga men ändå tydliga basgångarna och de snygga gitarriffen till sången som finns exakt där den ska vara. Sångaren har dessutom en stämma med klarhet i rösten och ändå lagom raspighet och djup för genren. Inte ens stämsången går att anföra något emot, det hörs att det här är ett gäng vänner som har roligt tillsammans och är synkade.

Oavsett egentligen vilken typ av låtar man föredrar inom sleaze kan man hitta sina egna favoritspår. För min del fastnade jag omgående för den suggestiva ”Somebody To Love”, de sköna harmonierna i ”Ride” och även öppningsspåret ”Running Wild” som direkt för tankarna till svenska Crashdiet fastnar direkt.

Ska du köpa bra en sleaze-platta i år är det ”Shotgun Slinger”, det är utan tvekan bästa plattan 2017 i den genren. Jag kan inte annat än buga i beundran och gratulera killarna till en grymt bra platta full av snygga riff, läckra solon, vassa trummor, sköna basgångar och medryckande sång.

Förutom Martin Sweet har L.A. Cobra fler kopplingar till Sverige och en som bara måste nämnas är tjejen på omslaget, TV-personen och sångerskan Marielle Tengström och omslaget som är av karaktären ”Såg du ögonen under brunnslocket? Va, fanns där ett brunnslock?”.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Degreed

.
Det vanliga är att ett bands debutalbum är självbetitlat, mindre vanligt är det att deras fjärde platta är det. Vanligtvis brukar ett självbetitlat album från ett etablerat band vara en indikation om ett ställningstagande eller någon form av nystart. Nu är det ingen som påstått att Degreed gör som alla andra annars och inte heller i detta följer de strömmen, även om de känns mer sammansvetsade än tidigare är det fortfarande samma sköna rock med rötterna i 80-talet.

Redan från första ackorden levererar killarna en rad snygga rockdängor av en modell som bara Degreed kan och öronen gråter av glädje medan leendet på läpparna bara blir bredare och bredare, det är tur att öronen sitter där och tar emot för annars hade mungiporna mötts i nacken.

Hela den mycket välproducerade plattan inleds med full fart med ”S.U.G.A.R.” och fortsätter med den läckra ”Shakedown”, redan där är man fast i deras värld när de levererar en massiv kör uppbackad av en melodi som hotar att bli nästa öronmask. På det sättet fortsätter det i låt efter låt, man vill bara ha mer Degreed och sätter skivan på repeat resten av dagen.

För den romantiskt lagda bjuds det även på vackra balladtoner, det är inte ett fulländat 80-talsalbum utan minst en sådan, som ”If Love Is A Game” med mjuka pianotoner och känslosam sång och man nästan ser framför sig forna tiders konserter med 100-tals tändares lågor över publikhavet. Balladälskaren kan få sitt lystmäte även i finstämda ”Lay Me Down”.

Personligen är jag förvisso mer intresserad av de tyngre och snabbare låtarna, jag blir inte besviken på något sätt utan kan njuta till fullo, till exempel av ”War” som är plattans tyngsta låt. Det stannar inte där, helt utan förvarning kommer den lite suggestiva ”Nature of the Beast” som fullständigt drar in dig i musiken och levererar snygg körsång och ett riktigt trevligt litet gitarrsolo.

Med sitt fjärde och självbetitlade album förvaltar Degreed sitt arv mycket väl och levererar ett välproducerat fyllt med snygga rockrökare där 80-talsinspirationen är tydlig och som ändå är modern och samtida, här finns något för alla oavsett om man vill ha tunga och snabba låtar eller vackra ballader. Det här är ett av årets bästa album.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Ain’t Rock n Roll

.
Två retrotrender är på stark uppgång just nu och 70-talsrocken är en av dem. I det facket hittar vi The Hawkins från Arboga och deras debutalbum ”Ain’t Rock n Roll”.

Tro inte att du får en chans att i lugn och ro lyssna in dig på de här killarna, det är full fart från första ackordet i det korta inledningsspåret ”Alco-Hole” och det fortsätter i rockrökare efter rockrökare. Vill du ha riktig 70-talskänsla är det den här plattan du ska damma av högtalarna med, ”Ain’t Rock n Roll” har absolut potential att bli årets debutplatta.

Det är lite smutsigt, lite stökigt och fullt av attityd precis som 70-talsrocken ska vara. Schyssta gitarriff i mängder uppbackat av en alert bas och snabba trummor lyfter fram sången som känns precis så där rökskadad med en aning falsett som vi som var med på den tiden, cirka nittonhundrasjuttiotre och en halv, minns att det skulle vara.

Att hitta favoritspår på den här plattan är en omöjlighet, allt låter lika bra. Ändå blir det inte tråkigt utan är varierat. Om jag absolut måste välja en favorit blir det avslutningsspåret ”Will & Testament”, en lite lugnare låt med mycket djup. Det här är välproducerat och samtidigt riktig ”in your face” rock ‘n’ roll, det här är retrorock som lyckas med konststycket att låta modern och aktuell.

Bli inte förvånad om The Hawkins plockar hem utmärkelsen ”Årets Debut” på diverse galor och prisutdelningar. Själv höjer jag volymen och låter plattan snurra ett varv eller två till, det här är en platta man gärna lyssnar på ofta och mycket.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Heads Held High

dismissed_heads_held_high.
Att 70-talet och med det också glamrocken är på väg tillbaka råder det ingen tvekan om och just glamrocken låter bättre än någonsin i Dismisseds upplaga när nu deras debutalbum ”Heads Held High” har släppts. Inte nog med att det är glamrock, de flörtar utan att skämmas med hårdrocken också och sammanför två fina genrer i ett och samma sound. Det här är ett av årets bättre debutalbum.

”Heads Held High” är ett av de bästa albumen i år i kategorin mjukare rock och deras tillfälliga sinnesförvirring med deltagande i Melodifestivalen blir snart ett förträngt minne när högtalarna matar ut en sångröst som spänner över hela registret flitigt framåtputtad av intensiva och snygga gitarriff, de båda backas upp av härligt dova trummor och mullriga basgångar.

Det som saknas på den här plattan är en riktigt tung rockrökare, för övrigt finns här allt man kan önska av en bra rockplatta. Sedan är det dessvärre också ett par låtar jag kunde klarat mig utan, ”Lucifer” är en relativt tråkig historia som upprepar sig själv aningen för mycket och ”Hearts Align” har jag haft svårt att svälja redan från början när den dök upp på Melodifestivalen.

Mer avpassade för de som är vana vid lite tyngre och snabbare rock är ”Dance on the Borderline” och ”Escape”, två låtar med mer intensitet och aggressivare sång. En trevlig ballad finns det också, ”Stay”, som gör plattan fullständig.

Allt sammantaget är ”Heads Held High” en riktigt bra debutplatta med ett väl sammansvetsat gäng, det hörs att de spelat tillsammans i många år innan studion uppsöktes, som passar de flestas öron.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Medusa

michael_crimson_medusa.
Jag måste erkänna att det var med stor dos skepsis Michael Crimsons debutalbum ”Medusa” laddades i CD-spelaren. Hur lyckas man förena så skilda influenser som Pink Floyd, Led Zeppelin och The Doors med flera samtidigt? Min skepsis kom rejält på skam, Crimson gör det med bravur och jag har hittat en ny platta att fylla mitt vardagsrum på ordentlig volym samtidigt som jag kan luta mig tillbaka och bara sväva iväg med tonerna.

Så mycket blues utan att det är blues är det inte ofta man får uppleva och känslan av den klassiska 70-talsrocken bor kvar i öronen långt efter att sista ackordet på plattan klingat ut i tystnad, man kan inte låta bli starta om skivan för en till lyssning. Min personliga preferens annars är betydligt tyngre rock (läs metal), men ”Medusa” kommer bli en favorit att återvända till varje gång jag får lust till något mer vilsamt (om det är rätt uttryckt i sammanhanget).

Stilmässigt skulle jag säga att den influens som hörs mest tydligt är Pink Floyd och det är ingen dålig förebild att ha, att sedan Crimsons röst har väldigt mycket av de kvalitéerna Marc Bolan hade i rösten gör det inte direkt sämre. Det här är ett album fullt av snygga gitarriff och vackra pianoslingor som får öronen att gråta av glädje.

Två låtar framför allt biter sig fast och höjer sig ytterligare ett par nivåer över det i sin helhet välproducerade alstret, den suggestiva ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say” som steg för steg bygger upp till en tung klimax och ger en perfekt avslutning på en riktigt bra platta. Full pott för Michael Crimson. Det här är inte bara bra, det är genialiskt.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Festivalmat

.
Vad är egentligen den perfekta festivalmaten? Det är något som skulle kunna debatteras mycket och länge, på festivaler brukar man kunna hitta allsköns olika varianter som viltkebab, tacos, hamburgare och mycket mer. I mitt personliga tycke är det dock hamburgare och helst då riktiga kolgrillade sådana som är den perfekta fesivalmaten.

Helgen som var besöktes West Coast Rock Festival (WCRF) i Kungälv och där hittades ett glatt gäng från JD Grill & Event vilka stod för förplägnad på festivalen med just hamburgare. De brukar även infinna sig på till exempel Sweden Rock Festival (SRF) där de under festivalen levererar 8.000 burgare eller mer till hungriga besökare.

Nu är det inte bara mat de bjuder på, det är lika mycket show som det är på scenerna. Det här gänget behöver varken pyroteknik eller rökmaskiner, från de stora grillarna kommer eld och rök hela tiden medan man grillar burgarna och hela gänget interagerar uppsluppet med gästerna samtidigt som de studsar fram och levererar läckra burgare.

Själva burgarna är 100% Black Angus med bara lite salt tillsatt, kött utan saltets smakförstärkning är trots allt ingen höjdare, och de är perfekt grillade med så mycket smak i sig själv att man blir övertygad om att de måste vara marinerade men det är de inte. Givetvis blir det inte en komplett hamburgare utan tillbehören och du väljer så klart själv vilka du vill från sallad, bacon, tomat, rödlök och jalapeno. Naturligtvis ingår även dressing och BBQ-sås.

backyard_hero_bbq_sauce_and_glazeDet som sätter pricken över I:et är just BBQ-såsen. Tidigare har man använt sås från Texas Longhorn, i och för sig en ypperlig sås det också, men nu har JD Grill & Event tagit fram sin egen sås och det är den i kombination med de perfekt grillade burgarna med precis lagom rökig smak som gör att man höjer sig över mängden. Du kan till och med skapa smaken av de här burgarna hemma, BBQ-såsen finns att beställa i deras egen webshop och den är absolut värd sina kronor, den kommer definitivt bli stapelvara i mitt eget kök.

Det enda jag kan hitta att anmärka på är brödet man håller sin burgare i. Förvisso är det inget dåligt bröd man använde, Garants brioche-hamburgerbröd, men personligen hade jag föredragit ett mer traditionellt hamburgerbröd för att göra upplevelsen fulländad.

Tyvärr tillät inte festivalområdets utformning på WCRF att JD Grill & Event fick en bra plats att stå på, de hamnade lite i skymundan, och kunde inte bjuda på den show de är så duktiga på.

Apropå Texas Longhorn, senast jag fick mig till livs hamburgare av samma rang som hos JD Grill & Event var i just den delstaten. Under en period var jag verksam i Texas och hittade snabbt ett par riktigt bra diners med ypperliga burgare i såväl Houston som Corpus Christi som blev stamhak. Johan Drevhages (JD i företagsnamnet och en mycket sympatisk herre) gäng bjuder på hamburgare som ligger bara precis snäppet under, bland de bästa burgarna du kan hitta i Sverige.

Vill du kolla in JD Grill & Event och allt annat de gör förutom att ”flippa” burgare har de såväl hemsida med webshop som Facebook-sida.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Food Court, Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Skullparade

Skull_Parade_Skullparade.
Inledande textraden på Skull Parades senaste fullängdare ”Skullparade” kunde inte vara mer passande, hela produktionen inleds med massiva trummor och en aggressiv gitarr som skulle kunna väcka den mest inbitne sjusovaren, när sången fyller på är det med orden ”Wake me, wake me up”. På många sätt är den här plattan ett uppvaknande.

Inledningsvis känns sången lite malplacerad, men det förbyts snart i en aha-känsla när den sakta men säkert tar sin rättmätiga plats i ljudbilden. Lägg till den råa nakenheten med lite anstrykning till punk i sången snygga gitarriff, tunga basgångar och ilskna trummor och du har Skull Parade pockande på uppmärksamhet i öronen.

Det är inte helt lätt att placera de här killarna i en specifik genre, det enda man med säkerhet kan säga är att det är metal. Stilmässigt innehåller det mycket thrash, men så mycket andra influenser också. Att lyssna på den här plattan är att åka på en musikalisk resa genom rocklandskapet, det växlar mycket mellan de stilar som influerat enskilda spår utan att för den skull sväva ut och bli olidligt. Tvärtom är det en sammanhållen produktion med variation som gör att det hela blir högst njutbart för flera avlyssningar efter varandra.

En direkt favorit för undertecknad är ”Lost Ball In High Weeds”, flörten med doom metal är en fröjd för att gammalt Candlemass-fan, en flört som dessutom återkommer i plattans sista spår ”Ballad Of Cloaks”. Mitt i allt dyker en riktigt snygg ballad upp också, ”Acid Rain”, och den lägger jag permanent till min personliga lugna favoriter-lista.

Ser man till den genre som noterats på deras Facebook-sida förstår man snart att killarna plockat det bästa från sina favoritstilar och satt samman till ett helt eget sound, samtidigt som de passar in i alla dessa stilar hör de inte renodlat hemma i någon. Bland annat nämns progressiv metal och det är nog närmast sanningen trots allt.

Allt sammantaget är ”Skullparade” en riktigt trevlig produktion som passar de flesta tack vare sin mångsidighet och som kommer få belamra CD-spelaren ofta, ett steg framåt i arbetet med att lära grannarna hur riktig musik låter.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Musik, Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon