Trapped In The Shadows

manimal_trapped_in_the_shadows.
Det är inte många plattor som varit så efterlängtade som ”Trapped In The Shadows” från Manimal, deras andra fullängdare. Efter debuten med ”The Darkest Room” dröjde det nästan 7 år innan uppföljaren släpptes, men det var värt väntan. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara möjligt att överträffa den första plattan, men killarna från västkusten lyckades med det konststycket med bravur.

Precis som inledningsspåret ”Irresistible” antyder är det här 10 oemotståndliga låtar där man har lyckats behålla sin ursprungliga stil och ändå inkorporera mängder med nya sound. Stilmässigt är det fortfarande mycket tidig Queensrÿche över Manimal utan att för den skull vara en slät kopia, de har tagit sina influenser som innefattar även Judas Priest, Iron Maiden och Accept med flera, de har till och med plockat in lite tongångar á la Candlemass modell 80-talet, och lagt till mycket av sig själva, de har skapat sitt eget unika sound.

Vid otaliga genomlyssningar har jag kunnat svära på att såväl Rob Halford som Geoff Tate har varit i studion och gästat. Efter att ha kollat på konvolutet kan jag konstatera att det är Samuel Nyman och ingen annan som står för skönsången med ett undantag, Udo Dirkschneider har varit på besök och sjunger i ”The Journey”.

”Trapped In The Shadows” är en genomgående välproducerad platta fylld med rockrökare och jag lyckas inte hitta ett enda dåligt spår. Förutom inledningsspåret med sitt tunga intro är det ändå ett par låtar som sticker ut och fäster sig mer än de andra, till exempel ”The Journey” med sin flört med 80-talets doom metal och Udos unika röst och ”Screming Out” som hyllar Queensrÿche som de lät 1986-88.

Det här är modern svensk metal när den är som bäst och som står stadigt med båda fötterna i sitt ursprung, man kombinerar arvet från 80-talet med dagens tongångar till en komplett helhet. Manimal har tagit sin redan innan utsökta rock till ännu högre höjder. Det här är bra, mycket bra, och utan att överdriva kan jag hävda att det är en av de absolut bästa svenska plattorna på många år och borde finnas i alla hårdrocksälskares samlingar.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Boken om Bruce

En tegelsten till bok damp ner på mitt skrivbord, den nya biografin om Bruce Springsteen av Peter Ames Carlin kort och gott kallad ”Bruce”. Min första tanke var att det kommer ta tid att plöja genom den här boken, men jag hade fel. När jag väl börjat läsa boken hade jag problem att lägga den från mig och sträckläste från pärm till pärm, den är underhållande och fängslande.

En annan tanke var en undran om vi verkligen behöver ännu en biografi om den här artisten och efter att ha läst ”Bruce” kan jag säga att den här boken fyller ut ett tomrum som de tidigare biografierna inte kunnat göra och vi får alla de små guldkornen som saknats förut.

Vi får se en annan sida av Bruce än jag kan minnas ha fått ta del av tidigare, en mer privat och avskalad Bruce. Många frågor jag hade om människan bakom artisten har fått svar samtidigt som jag har fått en helt annan förståelse för en artist vars storhet jag aldrig riktigt förstått hur den uppkommit.

Carlin har outtröttligt gått till botten med många av de diffusa historierna om de tidigare åren av Springsteens liv och karriär och belyser även de senare årens kamp med depressioner. Man får följa en komplicerad och emellanåt bitter men alltid passionerad mans väg genom barndomen och de tidigare åren av karriären fram till den Bruce vi ser idag. Vi får en inblick i den kanske inte alltid så underbara uppväxten i New Jersey när Carlin i kronologisk ordning avverkar del för del av rockarens liv.

Något som roat mig hela boken genom är författarens egna annoteringar, dessa gav en vink om att det trots det uttömmande innehållet egentligen fanns ännu mer att berätta. Ett aber är att en del tyvärr förlorats i översättningen, men det är inte lätt att korrekt översätta idiomatiska uttryck och språkliga nyanser.

Peter Ames Carlin har skapat ett episkt verk över en av giganterna på den amerikanska rockscenen som har mycket att ge alla läsare oavsett vilken musik han eller hon annars lyssnar på. Den riktar sig inte enbart till Springsteen-fans utan till alla vetgiriga. Till och med en inbiten hårdrockare som jag själv sträckläste boken och har lärt mig en hel del.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Bokhyllan, Recensioner Taggar:, , ,



Torn and Twisted

original_stock_torn_and_twisted.
Original Stock ”Torn and Twisted”

Svensk rock är i högsta grad levande och bättre än någonsin, nya band kommer fram oavbrutet och släppen av debutalbum och egenproducerade EP, CD och singlar regnar över oss. Det finns ett ymnighetshorn av nya skivor att ösa ur och jag kan njuta till fullo av nya och bra releaser…

En sådan release är ”Torn and Twisted” från Göteborgsbandet Original Stock, en EP med fem härliga spår. I bilvärlden snackas det om så kallade ”crossovers”, det är nog läge att göra detsamma i rockbranschen. De här killarna levererar en skön blandning av såväl grunge som hårdrock och lite metal och de gör det bra…

Det här är en alldeles för kort platta med mycket suggestiva undertoner fylld av rena och snygga riff som ger mersmak, man vill helt enkelt ha mer. Sången sitter perfekt även om stämsången kan förbättras…

Det enda jag saknar är lite mer tyngd från basen och trummorna, men det låter inte illa på något sätt. Framför allt titelspåret överraskar med sin suggestiva och långsamma inledning som plötsligt exploderar med vassa gitarrer och smekande riff. Faktum är att jag återvänder just till det här spåret mer än en gång…

”Torn and Twisted” lovar mycket för framtiden och enda frågan man ställer sig är när fullängdaren kommer…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



WOE

woe_gothenburg.

WOE Gothenburg

Grannarna har nog svurit eder de senaste timmarna och uttalat ordet ve mer än en gång, eller som det heter på engelska… Woe…

Det är just metalbandet WOE från den svenska rockens huvudstad Götelaborg jag har plågat dem med, själv har jag njutit något rent kopiöst. I stereon snurrar deras debutalbum ”It’s WOE Time” och det är en av de bästa debuter jag har hört på länge. Underbart vassa gitarrer i snygga riff och slingor blandas med snabba tajta trummor och råa basgångar i en aldrig sinande rockorgasm…

Sällan hör man ett så tajt sound där sångaren sitter precis rätt i ljudbilden så tidigt i karriären. Rent genremässigt är det här modern metal med inte så lite thrash-tendenser och det låter riktigt förbaskat bra…

Det är inte lätt att plocka ut några favoritspår på den här plattan, i stort sett alla är lika bra. Ska jag välja en eller ett par låtar som sticker ut lite mer blir det ”All Alone” för de oväntade vändningarna där riktigt snabba trummor och tunga riff helt plötsligt fylls i av plattans snyggaste refräng och sedan går tillbaka till samma tunggung som innan. En annan höjdare är ”Personal Hell” som börjar lika tungt som alla andra spår för att nästan omärkligt övergå till en riktigt vacker och finstämd ballad med smekande gitarrer..

Det här är årets hittills bästa debut och WOE levererar ett löfte om storhet. Fortsätter de i den här stilen och utvecklas dröjer det inte länge innan de är headliner på Sweden Rock…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Sleezy

sleezy.
Sleezy

Med dagens digitala teknik har det blivit enkelt för banden att spela in och producera skivor. Någon gång mellan varven tar jag mig tid att avlyssna även sådana produktioner, man måste dock hålla i minnet att kanske inte bedöma det materialet efter riktigt samma kriterier som de plattor som når oss från skivbolagen utan lite snällare.

Det här är ett sådant tillfällle. För ett tag sedan damp en sådan platta ner i brevinkastet och den åkte direkt in i CD-spelaren, en EP med Malmö-bandet Sleezy (egentligen är det sångaren som kallas Sleezy). Fyra trevliga små rockdängor satte trumhinnorna i svängning och jag hade faktiskt svårt att stänga av plattan som fick gå på repeat en stund.

Jag har inte mycket att anföra mot det här gänget utom möjligen att ett instrument nämligen sången kan behöva stämmas lite till, men det är inget en sångpedagog inte kan hjälpa till att fixa och då kan man finjustera stämsången lite också. Det är inga stora saker det handlar om och det låter inte egentligen illa, bara lite off.

För övrigt är det en EP fylld av snygga riff, tajta trummor och ”goa” basgångar. För mig som har varit med ända sedan 70-talet känns det här väldigt hemtamt, det är traditionell hårdrock á la 80-tal som får mig att leende stampa takten och sjunga med i refrängerna. Det här är ett band som lovar mycket för framtiden och jag ser fram emot att så småningom kunna få återkomma till en skivbolagsproducerad fullängdare.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Kickstart Riot

midway_kickstart_riot.
Midway ”Kickstart Riot”

Plattan i CD-spelaren, upp med volymen och så kör vi. Dags att avlyssna debutalbumet ”Kickstart Riot” med Midway från Sigtuna utanför Fjollträsk (Stockholm alltså) och förväntningarna är stora då de har beskyllts för att ha influenser från band som Hardcore Superstar, Crashdiet och H.E.A.T, något jag så här i efterhand kan intyga är korrekt.

Förutom ovan nämnda infuenser hörs det tydligt att killarna i bandet står med båda fötterna djupt planterade i den rockmyllan som skapades i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är klassisk tyngre rock, riktig hederlig gammaldags hårdrock faktiskt, som strömmar mot mig från högtalarna.

Som med så många band så här tidigt i karriären har sångaren ännu inte hittat sin plats fullt ut i ljudbilden och det är en del sura toner mellan varven, men allt sammantaget är det här ett förstlingsverk som lovar mycket. Debutalbumen från band som till exempel Europe och Queensrÿche hade betydligt sämre sång, så det är tummen upp ändå för Midway.

Älskare som jag är av gitarrsolon får jag min passion tillfredsställd, gitarrsträngsonanin saknas absolut inte här. Förutom solona är det fullt av snygga riff och slingor uppbackat av tunga trummor och murriga basgångar. Något annat som jag gärna hör i en låt är vackra bryggor och även sådana infinner sig.

Som sig bör när det är hårdrock finns här även en snygg ballad eller två. Tyvärr lämnar stämsången lite att önska, men det är något som tenderar att rätta till sig i takt med att ett band blir mer rutinerat.

Allt sammantaget är det ett hyfsat producerat debutalbum som killarna i Midway inte behöver skämmas för. Plattan ger mersmak och jag finner mig undra när uppföljaren ska komma.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Back For More

baltimoore_back_for_more.
Baltimoore ”Back For More”

För ett litet tag sedan fick jag ett exemplar av den nya plattan med Baltimoore betitlad ”Back For More” och efter många om och men har jag äntligen fått en chans och lite lugn och ro för att lyssna genom plattan ordentligt…

Över med alla låtarna på en USB-sticka och sedan plugga in den i stereon, här skulle det spelas så takpannorna ramlade av taket. Min första tanke när inledningsspåret ”Cry Out For Innocence” dunkade ut ur högtalarna var ”Jaha?”, men skam den som ger sig. Jag lyssnade vidare och tur var väl det, annars hade jag missat en riktigt bra platta full av snygga riff, sköna gitarrsolon och allt annat som hör en bra hårdrocksplatta till…

Trots 11 plattor tidigare har Baltimoore inte fastnat i en återvändsgränd utan fortsatt att utvecklas och levererar med ”Back For More” en platta som känns modern och ändå innehåller ett klassiskt hårdrockssound med härligt gung och blueskänsla, precis som hårdrock ska vara…

Det är många bland oss rockälskare som får lite varma känslor när vi minns sångaren Björn Lodins band från början av 80-talet, Six Feet Under, och i synnerhet balladen ”Candle In The Dark”. Med glädje kan jag meddela att Björn fortfarande har kvar samma klang i rösten trots att mer än 30 år passerat…

”Back For More” har nu fått gå några varv och jag är fast, jag försökte byta till en annan platta med ett annat band men bytte tillbaka för att komma tillbaka för mer. Det här är en platta som ger mersmak oavsett om du vill ha klassiska rocktoner eller ett modernt sound. Baltimoore är att gratulera till en modern klassiker som kan få den mest inbitne rockbluesfantasten att jubla samtidigt som den kan tilltala en yngre publik uppfödd på betydligt tyngre tongångar…

Efter 40 år som hårdrockare har tusentals plattor passerat mina skivspelare, jag har utan tvekan blivit aningen kräsen med åren. Om en grupps låtar tar sig in på min spellista för det Hårdrockscafé jag är medarrangör för är det egentligen stort och jag har nu kunnat lägga till ett nytt Baltimoore-spår till den listan som föll mig extra mycket i smaken, ”Gun of Doom” för att gitarrerna har en härlig 80-talskvalité och att låten för tankarna lite till AC/DC som de en gång lät, det är ytterst få nya låtar som hittills fått komma med i den listan som är fylld med klassiker från mer än 40 års hårdrockhistoria…

Det finns egentligen bara ett fel med plattan, den kommer aldrig kunna få hedersplatsen i skivhyllan, den finns nämligen bara att införskaffa i digital form…

It’s addictive, I keep coming back for more…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



Transitions

johnossi_transitions.
Johnossi ”Transitions”

Det måste erkännas att jag inte direkt kommit i kontakt med Johnossi tidigare, deras musik hittar inte så ofta till ”mina” kretsar, och det är helt och hållet min förlust. Nu har jag dock i viss mån rättat till denna misshällighet när duons fjärde platta ”Transitions” landade i min CD-spelare och jag till fullo inser att herrarna från Stockholm, John Engelbert (gitarr/sång) och Oskar ”Ossi” Bonde (slagverk), har en hel del att erbjuda även en inbiten hårdrockare…

Redan med öppningsspåret ”Into The Wild” var jag fast, en suggestiv symfonisk skapelse som biter sig fast. De kunde inte valt en bättre låt att inleda med, det här är plattans starkaste spår. Efter den kan man ha överseende med de lite för poppiga tre följande låtarna som dessvärre är lite mer anonyma och intetsägande även om de har snygga synthar och som följs av ett riktigt sömnpiller i balladen ”For a Little While”, dock med riktigt vacker klaviatur…

Sedan tar det sig igen och rocksidan av Johnossi får lite mer spelrum igen med vassa gitarr-riff och skönt gungande basgångar med början i ”Alone Now” och några spår framåt, den absoluta höjdaren är den snabba och lite lätt punkiga ”Tell The World” som snabbt blev min andra favorit på det här albumet. Avslutas gör plattan av ”Great Escape” som till en början ger sken av att vara ännu en vaggvisa men som plötsligt ökar takten och tuffhetsgraden avsevärt i refrängen för att sedan åter bli ett sömnpiller, en låt jag har lite svårt att förstå mig på…

Allt sammantaget är det en hyfsat väl sammansatt platta, snyggt mixad men lite ojämn balans mellan pop och rock, mellan snabb och långsam, mellan mjuk och tuff. Hade jag haft ett betygssystem hade den fått 7 av 10. Det är dock en platta som fungerar när det är en blandad publik där den ska spelas, själv hade jag förvisso gärna hört mer av de läckert vassa gitarrerna utan ett övermått av distortion som John levererar…

Egentligen har jag bara ett stort bekymmer och det är hur jag ska kategorisera skivan. Är det poppig rock eller rockig pop?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,



Overdrive

diamond_dawn_overdrive.
Diamond Dawn ”Overdrive”

Efter att ha hört killarna i Diamond Dawn vid ett flertal tillfällen inklusive releasefesten för debutplattan ”Overdrive” såg jag definitivt fram emot att få avnjuta den i lugn och ro utan en skränande publik runt omkring. Tyvärr måste jag tillstå att jag blev lite lätt besviken, den råa kraft och det driv det här gänget är kapabla till på scen lyste i stort sett helt med sin frånvaro på skivan…

Det är på intet sätt en dålig skiva. Den är välproducerad, den är snyggt mixad och mastrad och den är välpolerad, men det har också blivit svärmorsvänligt tråkigt. Det här är ett band som egentligen samlar allt det bästa från de melodiösa hårdrocksband i början av 1980-talet och gör det snyggt, live har de också den kraft och det driv som hör hemma hos ett hårdrocksband på 2010-talet…

Det börjar bra med ett snyggt synthintro och lite vassa gitarrer i ”Into Overdrive” men så mycket vassare än så blir det tyvärr inte och när sången kommer blir det (och förblir) radioanpassat sötsliskigt modell 1980-tal när vi bara hade de statliga kanalerna och hårdrocken inte fick något egentligt utrymme. Bitvis lyser lite av den råa attityden genom på ett par låtar som till exempel ”Turn It Up” men inte tillräckligt…

Influenserna från de vid den tiden det begav sig stora banden är tydliga, såväl de svenska banden som Europe, Treat och Six Feet Under med flera som de utländska, till exempel kan man ana lite Survivor, Asia, Warrant och många fler…

Diamond Dawn är tekniskt drivna och allt sitter precis rätt i ljudbilden inklusive sången vilken annars alltför ofta inte riktigt hittat sin plats på debutplattor. Problemet är just att det har blivit för välpolerat och tillrättalagt, det finns inte tillräckligt som riktigt sticker ut med den här skivan. Det är med lite sorg jag måste tillstå att den här plattan inte kommer att snurra särskilt ofta, men den dagen jag har en svärmor som ska komma på besök ska den få tjänstgöra…

Jag önskar verkligen jag kunde ge den här plattan ett bättre betyg, killarna har jobbat hårt för att nå fram till den här punkten och är värda mer. Med lite tur kan de få med det där riktiga drivet på nästa platta?


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,



2012

black_barrel_smoke_2012.
Black Barrel Smoke ”2012”

Det börjar bli rejält trångt på dödsmetallscenen med hur många band som helst och det räcker inte längre att spela dödsmetall rätt upp och ner, då blir man bara en parantes som inte syns i den stora massan. Idag krävs det att man tillför något lite extra för att sticka ut och både höras och synas…

Black Barrel Smoke tillhör de banden som lyckas med att infoga lite andra influenser i sin stil och kallar det själva för death ‘n’ roll, det är med andra ord en viss tillbakagång till att göra rocken mer riffbaserad igen och mer melodiös. Personligen har jag aldrig varit en älskare av dödsmetall men med BBS och deras fullängdare ”2012” har jag hittat vägen till att kunna uppskatta även denna genre…

Här serveras en tung och snabb och snygg meny om 11 låtar med råa, vassa gitarrer, snabba trummor och growling där man faktiskt nästan kan höra vad som sjungs. Bitvis är det riktigt snygga och i sammanhanget lite oväntade arrangemang som i låtarna ”Black Barrel Smoke” och ”Reinventing The Pain” men också ”Down”, arrangemang som för tankarna till lite mer traditionell metal. Några låtar in tycktes det till och med komma en ballad (finns det i dödsmetall?) när ”Locust Swarm” finstämt började, men den växlade snabbt spår och blev istället riktigt tung…

Det här är riktigt bra och ger en fingervisning om ett band som har potential att ta sig till de stora scenerna. Min enda invändning egentligen är att det kunde varit lite mer ren sång som balans till growlandet och inte bara på sista spåret…

Plattan avslutas med den låten jag själv upptäckte BBS med, en suverän cover av Rolling Stones-låten ”Paint It Black”. Det är nog den bästa versionen av den låten jag hört hittills och bara den gör plattan värd att äga…

”2012” är förmodligen bästa plattan att införskaffa om du vill lära dig uppskatta dödsmetall på ett lättillgängligt sätt, den förtjänar att finnas i allas skivsamlingar…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,