Shotgun Slinger

shotgun_slinger.
Sydafrikanska L.A. Cobra är för mig en relativt ny bekantskap, de har just släppt sitt fjärde album men det här är första låtarna jag har avlyssnat med de fyra killarna från Pretoria. Jag har med andra ord inget tidigare att jämföra med, men ska jag vara helt ärlig så behövs inte det. ”Shotgun Slinger” är utan tvekan en av de bästa sleaze-plattorna jag har haft glädjen att förgylla tillvaron med.

Rent stilmässigt har de många influenser, själva har de angivit att Mötley Crüe  och Guns ‘n’ Roses har influerat dem, men det är inte hela sanningen. Man kan tydligt höra inverkan från många andra band i genrerna sleaze och glam också, inte minst svenska Crashdïet. Nu är inte den sistnämnda någon överraskning, Martin Sweet från just det bandet har mixat, mastrat och producerat.

”Shotgun Slinger” är en genomgående bra produktion med hög kvalité och stor variation, det finns inte ett enda dåligt spår på plattan. Efter ett tiotal genomlyssningar låter det fortfarande fräscht, det här är en platta man inte tröttnar på i första taget.

Ett problem med med en genomgående bra produktion är ofta att allt låter likadant, men så är inte fallet här, utan det är 11 grymma låtar som får en att vilja ha mer och man trycker på play igen så snart sista ackordet tonat ut.

Allt sitter precis rätt i ljudbilden, från de snabba, exakta trummorna med precis lagom snärt via de murriga men ändå tydliga basgångarna och de snygga gitarriffen till sången som finns exakt där den ska vara. Sångaren har dessutom en stämma med klarhet i rösten och ändå lagom raspighet och djup för genren. Inte ens stämsången går att anföra något emot, det hörs att det här är ett gäng vänner som har roligt tillsammans och är synkade.

Oavsett egentligen vilken typ av låtar man föredrar inom sleaze kan man hitta sina egna favoritspår. För min del fastnade jag omgående för den suggestiva ”Somebody To Love”, de sköna harmonierna i ”Ride” och även öppningsspåret ”Running Wild” som direkt för tankarna till svenska Crashdiet fastnar direkt.

Ska du köpa bra en sleaze-platta i år är det ”Shotgun Slinger”, det är utan tvekan bästa plattan 2017 i den genren. Jag kan inte annat än buga i beundran och gratulera killarna till en grymt bra platta full av snygga riff, läckra solon, vassa trummor, sköna basgångar och medryckande sång.

Förutom Martin Sweet har L.A. Cobra fler kopplingar till Sverige och en som bara måste nämnas är tjejen på omslaget, TV-personen och sångerskan Marielle Tengström och omslaget som är av karaktären ”Såg du ögonen under brunnslocket? Va, fanns där ett brunnslock?”.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Degreed

.
Det vanliga är att ett bands debutalbum är självbetitlat, mindre vanligt är det att deras fjärde platta är det. Vanligtvis brukar ett självbetitlat album från ett etablerat band vara en indikation om ett ställningstagande eller någon form av nystart. Nu är det ingen som påstått att Degreed gör som alla andra annars och inte heller i detta följer de strömmen, även om de känns mer sammansvetsade än tidigare är det fortfarande samma sköna rock med rötterna i 80-talet.

Redan från första ackorden levererar killarna en rad snygga rockdängor av en modell som bara Degreed kan och öronen gråter av glädje medan leendet på läpparna bara blir bredare och bredare, det är tur att öronen sitter där och tar emot för annars hade mungiporna mötts i nacken.

Hela den mycket välproducerade plattan inleds med full fart med ”S.U.G.A.R.” och fortsätter med den läckra ”Shakedown”, redan där är man fast i deras värld när de levererar en massiv kör uppbackad av en melodi som hotar att bli nästa öronmask. På det sättet fortsätter det i låt efter låt, man vill bara ha mer Degreed och sätter skivan på repeat resten av dagen.

För den romantiskt lagda bjuds det även på vackra balladtoner, det är inte ett fulländat 80-talsalbum utan minst en sådan, som ”If Love Is A Game” med mjuka pianotoner och känslosam sång och man nästan ser framför sig forna tiders konserter med 100-tals tändares lågor över publikhavet. Balladälskaren kan få sitt lystmäte även i finstämda ”Lay Me Down”.

Personligen är jag förvisso mer intresserad av de tyngre och snabbare låtarna, jag blir inte besviken på något sätt utan kan njuta till fullo, till exempel av ”War” som är plattans tyngsta låt. Det stannar inte där, helt utan förvarning kommer den lite suggestiva ”Nature of the Beast” som fullständigt drar in dig i musiken och levererar snygg körsång och ett riktigt trevligt litet gitarrsolo.

Med sitt fjärde och självbetitlade album förvaltar Degreed sitt arv mycket väl och levererar ett välproducerat fyllt med snygga rockrökare där 80-talsinspirationen är tydlig och som ändå är modern och samtida, här finns något för alla oavsett om man vill ha tunga och snabba låtar eller vackra ballader. Det här är ett av årets bästa album.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Ain’t Rock n Roll

.
Två retrotrender är på stark uppgång just nu och 70-talsrocken är en av dem. I det facket hittar vi The Hawkins från Arboga och deras debutalbum ”Ain’t Rock n Roll”.

Tro inte att du får en chans att i lugn och ro lyssna in dig på de här killarna, det är full fart från första ackordet i det korta inledningsspåret ”Alco-Hole” och det fortsätter i rockrökare efter rockrökare. Vill du ha riktig 70-talskänsla är det den här plattan du ska damma av högtalarna med, ”Ain’t Rock n Roll” har absolut potential att bli årets debutplatta.

Det är lite smutsigt, lite stökigt och fullt av attityd precis som 70-talsrocken ska vara. Schyssta gitarriff i mängder uppbackat av en alert bas och snabba trummor lyfter fram sången som känns precis så där rökskadad med en aning falsett som vi som var med på den tiden, cirka nittonhundrasjuttiotre och en halv, minns att det skulle vara.

Att hitta favoritspår på den här plattan är en omöjlighet, allt låter lika bra. Ändå blir det inte tråkigt utan är varierat. Om jag absolut måste välja en favorit blir det avslutningsspåret ”Will & Testament”, en lite lugnare låt med mycket djup. Det här är välproducerat och samtidigt riktig ”in your face” rock ‘n’ roll, det här är retrorock som lyckas med konststycket att låta modern och aktuell.

Bli inte förvånad om The Hawkins plockar hem utmärkelsen ”Årets Debut” på diverse galor och prisutdelningar. Själv höjer jag volymen och låter plattan snurra ett varv eller två till, det här är en platta man gärna lyssnar på ofta och mycket.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Heads Held High

dismissed_heads_held_high.
Att 70-talet och med det också glamrocken är på väg tillbaka råder det ingen tvekan om och just glamrocken låter bättre än någonsin i Dismisseds upplaga när nu deras debutalbum ”Heads Held High” har släppts. Inte nog med att det är glamrock, de flörtar utan att skämmas med hårdrocken också och sammanför två fina genrer i ett och samma sound. Det här är ett av årets bättre debutalbum.

”Heads Held High” är ett av de bästa albumen i år i kategorin mjukare rock och deras tillfälliga sinnesförvirring med deltagande i Melodifestivalen blir snart ett förträngt minne när högtalarna matar ut en sångröst som spänner över hela registret flitigt framåtputtad av intensiva och snygga gitarriff, de båda backas upp av härligt dova trummor och mullriga basgångar.

Det som saknas på den här plattan är en riktigt tung rockrökare, för övrigt finns här allt man kan önska av en bra rockplatta. Sedan är det dessvärre också ett par låtar jag kunde klarat mig utan, ”Lucifer” är en relativt tråkig historia som upprepar sig själv aningen för mycket och ”Hearts Align” har jag haft svårt att svälja redan från början när den dök upp på Melodifestivalen.

Mer avpassade för de som är vana vid lite tyngre och snabbare rock är ”Dance on the Borderline” och ”Escape”, två låtar med mer intensitet och aggressivare sång. En trevlig ballad finns det också, ”Stay”, som gör plattan fullständig.

Allt sammantaget är ”Heads Held High” en riktigt bra debutplatta med ett väl sammansvetsat gäng, det hörs att de spelat tillsammans i många år innan studion uppsöktes, som passar de flestas öron.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Medusa

michael_crimson_medusa.
Jag måste erkänna att det var med stor dos skepsis Michael Crimsons debutalbum ”Medusa” laddades i CD-spelaren. Hur lyckas man förena så skilda influenser som Pink Floyd, Led Zeppelin och The Doors med flera samtidigt? Min skepsis kom rejält på skam, Crimson gör det med bravur och jag har hittat en ny platta att fylla mitt vardagsrum på ordentlig volym samtidigt som jag kan luta mig tillbaka och bara sväva iväg med tonerna.

Så mycket blues utan att det är blues är det inte ofta man får uppleva och känslan av den klassiska 70-talsrocken bor kvar i öronen långt efter att sista ackordet på plattan klingat ut i tystnad, man kan inte låta bli starta om skivan för en till lyssning. Min personliga preferens annars är betydligt tyngre rock (läs metal), men ”Medusa” kommer bli en favorit att återvända till varje gång jag får lust till något mer vilsamt (om det är rätt uttryckt i sammanhanget).

Stilmässigt skulle jag säga att den influens som hörs mest tydligt är Pink Floyd och det är ingen dålig förebild att ha, att sedan Crimsons röst har väldigt mycket av de kvalitéerna Marc Bolan hade i rösten gör det inte direkt sämre. Det här är ett album fullt av snygga gitarriff och vackra pianoslingor som får öronen att gråta av glädje.

Två låtar framför allt biter sig fast och höjer sig ytterligare ett par nivåer över det i sin helhet välproducerade alstret, den suggestiva ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say” som steg för steg bygger upp till en tung klimax och ger en perfekt avslutning på en riktigt bra platta. Full pott för Michael Crimson. Det här är inte bara bra, det är genialiskt.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Festivalmat

.
Vad är egentligen den perfekta festivalmaten? Det är något som skulle kunna debatteras mycket och länge, på festivaler brukar man kunna hitta allsköns olika varianter som viltkebab, tacos, hamburgare och mycket mer. I mitt personliga tycke är det dock hamburgare och helst då riktiga kolgrillade sådana som är den perfekta fesivalmaten.

Helgen som var besöktes West Coast Rock Festival (WCRF) i Kungälv och där hittades ett glatt gäng från JD Grill & Event vilka stod för förplägnad på festivalen med just hamburgare. De brukar även infinna sig på till exempel Sweden Rock Festival (SRF) där de under festivalen levererar 8.000 burgare eller mer till hungriga besökare.

Nu är det inte bara mat de bjuder på, det är lika mycket show som det är på scenerna. Det här gänget behöver varken pyroteknik eller rökmaskiner, från de stora grillarna kommer eld och rök hela tiden medan man grillar burgarna och hela gänget interagerar uppsluppet med gästerna samtidigt som de studsar fram och levererar läckra burgare.

Själva burgarna är 100% Black Angus med bara lite salt tillsatt, kött utan saltets smakförstärkning är trots allt ingen höjdare, och de är perfekt grillade med så mycket smak i sig själv att man blir övertygad om att de måste vara marinerade men det är de inte. Givetvis blir det inte en komplett hamburgare utan tillbehören och du väljer så klart själv vilka du vill från sallad, bacon, tomat, rödlök och jalapeno. Naturligtvis ingår även dressing och BBQ-sås.

backyard_hero_bbq_sauce_and_glazeDet som sätter pricken över I:et är just BBQ-såsen. Tidigare har man använt sås från Texas Longhorn, i och för sig en ypperlig sås det också, men nu har JD Grill & Event tagit fram sin egen sås och det är den i kombination med de perfekt grillade burgarna med precis lagom rökig smak som gör att man höjer sig över mängden. Du kan till och med skapa smaken av de här burgarna hemma, BBQ-såsen finns att beställa i deras egen webshop och den är absolut värd sina kronor, den kommer definitivt bli stapelvara i mitt eget kök.

Det enda jag kan hitta att anmärka på är brödet man håller sin burgare i. Förvisso är det inget dåligt bröd man använde, Garants brioche-hamburgerbröd, men personligen hade jag föredragit ett mer traditionellt hamburgerbröd för att göra upplevelsen fulländad.

Tyvärr tillät inte festivalområdets utformning på WCRF att JD Grill & Event fick en bra plats att stå på, de hamnade lite i skymundan, och kunde inte bjuda på den show de är så duktiga på.

Apropå Texas Longhorn, senast jag fick mig till livs hamburgare av samma rang som hos JD Grill & Event var i just den delstaten. Under en period var jag verksam i Texas och hittade snabbt ett par riktigt bra diners med ypperliga burgare i såväl Houston som Corpus Christi som blev stamhak. Johan Drevhages (JD i företagsnamnet och en mycket sympatisk herre) gäng bjuder på hamburgare som ligger bara precis snäppet under, bland de bästa burgarna du kan hitta i Sverige.

Vill du kolla in JD Grill & Event och allt annat de gör förutom att ”flippa” burgare har de såväl hemsida med webshop som Facebook-sida.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Food Court, Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Skullparade

Skull_Parade_Skullparade.
Inledande textraden på Skull Parades senaste fullängdare ”Skullparade” kunde inte vara mer passande, hela produktionen inleds med massiva trummor och en aggressiv gitarr som skulle kunna väcka den mest inbitne sjusovaren, när sången fyller på är det med orden ”Wake me, wake me up”. På många sätt är den här plattan ett uppvaknande.

Inledningsvis känns sången lite malplacerad, men det förbyts snart i en aha-känsla när den sakta men säkert tar sin rättmätiga plats i ljudbilden. Lägg till den råa nakenheten med lite anstrykning till punk i sången snygga gitarriff, tunga basgångar och ilskna trummor och du har Skull Parade pockande på uppmärksamhet i öronen.

Det är inte helt lätt att placera de här killarna i en specifik genre, det enda man med säkerhet kan säga är att det är metal. Stilmässigt innehåller det mycket thrash, men så mycket andra influenser också. Att lyssna på den här plattan är att åka på en musikalisk resa genom rocklandskapet, det växlar mycket mellan de stilar som influerat enskilda spår utan att för den skull sväva ut och bli olidligt. Tvärtom är det en sammanhållen produktion med variation som gör att det hela blir högst njutbart för flera avlyssningar efter varandra.

En direkt favorit för undertecknad är ”Lost Ball In High Weeds”, flörten med doom metal är en fröjd för att gammalt Candlemass-fan, en flört som dessutom återkommer i plattans sista spår ”Ballad Of Cloaks”. Mitt i allt dyker en riktigt snygg ballad upp också, ”Acid Rain”, och den lägger jag permanent till min personliga lugna favoriter-lista.

Ser man till den genre som noterats på deras Facebook-sida förstår man snart att killarna plockat det bästa från sina favoritstilar och satt samman till ett helt eget sound, samtidigt som de passar in i alla dessa stilar hör de inte renodlat hemma i någon. Bland annat nämns progressiv metal och det är nog närmast sanningen trots allt.

Allt sammantaget är ”Skullparade” en riktigt trevlig produktion som passar de flesta tack vare sin mångsidighet och som kommer få belamra CD-spelaren ofta, ett steg framåt i arbetet med att lära grannarna hur riktig musik låter.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Musik, Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Rising

the_madcap_rising.
The Madcap ”Rising”

Ibland är det inte helt enkelt att recensera en platta, debutalbumet ”Rising” med turkiska The Madcap är just en sådan platta. Om man lyssnar på den som en sorts lite tyngre rockabilly är det en lysande debut, men om man lyssnar på den som glam metal vilket den ska vara blir den dessvärre inte mer än medelmåttig. Den saknar mycket av den attityden man förknippar med glam och musikens uppbyggnad är mer rockabilly.

Förvisso är det full fart från första tonen och instrumentalt är det här gänget kompetent. Sångerskan har riktigt bra röst förutom i det högre registret där det snabbt börja låta ansträngt. Dessvärre är rösten faktiskt för ren utan den lilla raspighet och den skärpa man gärna vill ha i glam. Förutom rockabilly hittar man influenser från både blues och jazz, kanske man ska se det hela som progressiv rock istället?

Ett riktigt bottennapp finns det ockå här, balladen ”Question of a Lifetime” där en av bandets manliga medlemmar sjunger duett med sångerskan. Man borde nog ha valt någon annan att sjunga den manliga delen av låten eller satsat på sånglektioner för honom, han kan inte hålla ton. Apropå sång så saknas riktig stämsång, även detta något man gärna vill ha i glam metal.

Det är en förvånansvärt jämn produktion för att vara en debut, det är ett plus, och marknadsför man plattan i rätt genre kan den nog generera viss försäljning hos de som eftersöker just den sortens rock. Tyvärr kan jag inte ge den bättre betyg än hyfsat.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


The Queens of Metal

z-flag-engIn connection to the blog and Daily Dose there is a Facebook group called The Queens of Metal dedicated to all those awesome female fronted rock and metal acts out there. Here you can post all things related to these artists, like videos, tour schedules, reviews and more. Remember, the more the merrier so don’t miss out on all the fun.

z-flag-sweI anslutning till bloggen och Daily Dose finns en Facebook-grupp kallad The Queens of Metal dedikerad till alla dessa grymma rock- och metalakter frontade av kvinnor där ute. Här kan du lägga upp allt relaterat till dessa artister, till exempel videor, turnéscheman, recensioner och mer. Kom ihåg, ju fler desto roligare så gå inte miste om allt det roliga.
.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Blandat, Musik, Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Mediocre

mediocre_the_diamond_man_clan.
The Diamond Man Clan har varit i studion och genererat sin andra fullängdare och namnet till trots, ”Mediocre”, är den allt annat än just det. Precis som titeln på deras debutalbum antydde, ”What Sweden Needs”, är det här precis vad Sverige behöver.

De beskrivs som ett band som modigt kombinerar blues, bluegrass och stonerrock stående med en fot i den amerikanska södern och den andra stadigt på svensk mark, något jag gladeligen instämmer i. Att lyssna på TDMC är som att sätta sig i en tidsmaskin och plötsligt åter befinna sig på 70-talet, de har alla den tidens kvalitéer utan att för den skull låta omoderna. Det var så här banden lät på den tiden när det fortfarande var fullt av blues i låtarna medan gitarrerna hade vässats till lite tyngre tongångar.

”Mediocre” är en välproducerad skapelse med ett band som har fullt av spelglädje och som fungerar väl tillsammans. Trots ett sound som för tankarna 40 år tillbaka känns det helt rätt i tiden och oavsett om du normalt lyssnar på metal, blues, jazz eller någon annan själfull musik kan du finna glädje i att låta den här plattan fylla ditt lyssningsrum med toner.

Hela hopkoket tillsammans ger en sammanhållen helhet även om det är väldigt olika stilar och influenser på de ingående låtarna. Det är egentligen ingen låt som direkt står ut för sig utan hela plattan ställer sig i en klass för sig mycket tack vare sin stora variation som gör att man inte tröttnar och gärna sätter plattan på repeat. Jag var dock såld redan på första spåret, titelspåret ”Mediocre”, med sina i skönt 70-talsstuk distade gitarrer.

Närhelst jag framöver känner att jag vill komma bort från vardagen en stund kommer jag att dra igång ”Mediocre”, höja volymen och sluta ögonen för att i känslan transporteras till en rökig bluesklubb i 70-talets New Orleans, kanske med en bourbon i handen att sippa på för att ytterligare förstärka känslan.

Spara



1 kommentar
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon