Festivalmat

.
Vad är egentligen den perfekta festivalmaten? Det är något som skulle kunna debatteras mycket och länge, på festivaler brukar man kunna hitta allsköns olika varianter som viltkebab, tacos, hamburgare och mycket mer. I mitt personliga tycke är det dock hamburgare och helst då riktiga kolgrillade sådana som är den perfekta fesivalmaten.

Helgen som var besöktes West Coast Rock Festival (WCRF) i Kungälv och där hittades ett glatt gäng från JD Grill & Event vilka stod för förplägnad på festivalen med just hamburgare. De brukar även infinna sig på till exempel Sweden Rock Festival (SRF) där de under festivalen levererar 8.000 burgare eller mer till hungriga besökare.

Nu är det inte bara mat de bjuder på, det är lika mycket show som det är på scenerna. Det här gänget behöver varken pyroteknik eller rökmaskiner, från de stora grillarna kommer eld och rök hela tiden medan man grillar burgarna och hela gänget interagerar uppsluppet med gästerna samtidigt som de studsar fram och levererar läckra burgare.

Själva burgarna är 100% Black Angus med bara lite salt tillsatt, kött utan saltets smakförstärkning är trots allt ingen höjdare, och de är perfekt grillade med så mycket smak i sig själv att man blir övertygad om att de måste vara marinerade men det är de inte. Givetvis blir det inte en komplett hamburgare utan tillbehören och du väljer så klart själv vilka du vill från sallad, bacon, tomat, rödlök och jalapeno. Naturligtvis ingår även dressing och BBQ-sås.

backyard_hero_bbq_sauce_and_glazeDet som sätter pricken över I:et är just BBQ-såsen. Tidigare har man använt sås från Texas Longhorn, i och för sig en ypperlig sås det också, men nu har JD Grill & Event tagit fram sin egen sås och det är den i kombination med de perfekt grillade burgarna med precis lagom rökig smak som gör att man höjer sig över mängden. Du kan till och med skapa smaken av de här burgarna hemma, BBQ-såsen finns att beställa i deras egen webshop och den är absolut värd sina kronor, den kommer definitivt bli stapelvara i mitt eget kök.

Det enda jag kan hitta att anmärka på är brödet man håller sin burgare i. Förvisso är det inget dåligt bröd man använde, Garants brioche-hamburgerbröd, men personligen hade jag föredragit ett mer traditionellt hamburgerbröd för att göra upplevelsen fulländad.

Tyvärr tillät inte festivalområdets utformning på WCRF att JD Grill & Event fick en bra plats att stå på, de hamnade lite i skymundan, och kunde inte bjuda på den show de är så duktiga på.

Apropå Texas Longhorn, senast jag fick mig till livs hamburgare av samma rang som hos JD Grill & Event var i just den delstaten. Under en period var jag verksam i Texas och hittade snabbt ett par riktigt bra diners med ypperliga burgare i såväl Houston som Corpus Christi som blev stamhak. Johan Drevhages (JD i företagsnamnet och en mycket sympatisk herre) gäng bjuder på hamburgare som ligger bara precis snäppet under, bland de bästa burgarna du kan hitta i Sverige.

Vill du kolla in JD Grill & Event och allt annat de gör förutom att ”flippa” burgare har de såväl hemsida med webshop som Facebook-sida.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Food Court, Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Skullparade

Skull_Parade_Skullparade.
Inledande textraden på Skull Parades senaste fullängdare ”Skullparade” kunde inte vara mer passande, hela produktionen inleds med massiva trummor och en aggressiv gitarr som skulle kunna väcka den mest inbitne sjusovaren, när sången fyller på är det med orden ”Wake me, wake me up”. På många sätt är den här plattan ett uppvaknande.

Inledningsvis känns sången lite malplacerad, men det förbyts snart i en aha-känsla när den sakta men säkert tar sin rättmätiga plats i ljudbilden. Lägg till den råa nakenheten med lite anstrykning till punk i sången snygga gitarriff, tunga basgångar och ilskna trummor och du har Skull Parade pockande på uppmärksamhet i öronen.

Det är inte helt lätt att placera de här killarna i en specifik genre, det enda man med säkerhet kan säga är att det är metal. Stilmässigt innehåller det mycket thrash, men så mycket andra influenser också. Att lyssna på den här plattan är att åka på en musikalisk resa genom rocklandskapet, det växlar mycket mellan de stilar som influerat enskilda spår utan att för den skull sväva ut och bli olidligt. Tvärtom är det en sammanhållen produktion med variation som gör att det hela blir högst njutbart för flera avlyssningar efter varandra.

En direkt favorit för undertecknad är ”Lost Ball In High Weeds”, flörten med doom metal är en fröjd för att gammalt Candlemass-fan, en flört som dessutom återkommer i plattans sista spår ”Ballad Of Cloaks”. Mitt i allt dyker en riktigt snygg ballad upp också, ”Acid Rain”, och den lägger jag permanent till min personliga lugna favoriter-lista.

Ser man till den genre som noterats på deras Facebook-sida förstår man snart att killarna plockat det bästa från sina favoritstilar och satt samman till ett helt eget sound, samtidigt som de passar in i alla dessa stilar hör de inte renodlat hemma i någon. Bland annat nämns progressiv metal och det är nog närmast sanningen trots allt.

Allt sammantaget är ”Skullparade” en riktigt trevlig produktion som passar de flesta tack vare sin mångsidighet och som kommer få belamra CD-spelaren ofta, ett steg framåt i arbetet med att lära grannarna hur riktig musik låter.

Spara

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Musik, Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Rising

the_madcap_rising.
The Madcap ”Rising”

Ibland är det inte helt enkelt att recensera en platta, debutalbumet ”Rising” med turkiska The Madcap är just en sådan platta. Om man lyssnar på den som en sorts lite tyngre rockabilly är det en lysande debut, men om man lyssnar på den som glam metal vilket den ska vara blir den dessvärre inte mer än medelmåttig. Den saknar mycket av den attityden man förknippar med glam och musikens uppbyggnad är mer rockabilly.

Förvisso är det full fart från första tonen och instrumentalt är det här gänget kompetent. Sångerskan har riktigt bra röst förutom i det högre registret där det snabbt börja låta ansträngt. Dessvärre är rösten faktiskt för ren utan den lilla raspighet och den skärpa man gärna vill ha i glam. Förutom rockabilly hittar man influenser från både blues och jazz, kanske man ska se det hela som progressiv rock istället?

Ett riktigt bottennapp finns det ockå här, balladen ”Question of a Lifetime” där en av bandets manliga medlemmar sjunger duett med sångerskan. Man borde nog ha valt någon annan att sjunga den manliga delen av låten eller satsat på sånglektioner för honom, han kan inte hålla ton. Apropå sång så saknas riktig stämsång, även detta något man gärna vill ha i glam metal.

Det är en förvånansvärt jämn produktion för att vara en debut, det är ett plus, och marknadsför man plattan i rätt genre kan den nog generera viss försäljning hos de som eftersöker just den sortens rock. Tyvärr kan jag inte ge den bättre betyg än hyfsat.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


The Queens of Metal

z-flag-engIn connection to the blog and Daily Dose there is a Facebook group called The Queens of Metal dedicated to all those awesome female fronted rock and metal acts out there. Here you can post all things related to these artists, like videos, tour schedules, reviews and more. Remember, the more the merrier so don’t miss out on all the fun.

z-flag-sweI anslutning till bloggen och Daily Dose finns en Facebook-grupp kallad The Queens of Metal dedikerad till alla dessa grymma rock- och metalakter frontade av kvinnor där ute. Här kan du lägga upp allt relaterat till dessa artister, till exempel videor, turnéscheman, recensioner och mer. Kom ihåg, ju fler desto roligare så gå inte miste om allt det roliga.
.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Blandat, Musik, Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Mediocre

mediocre_the_diamond_man_clan.
The Diamond Man Clan har varit i studion och genererat sin andra fullängdare och namnet till trots, ”Mediocre”, är den allt annat än just det. Precis som titeln på deras debutalbum antydde, ”What Sweden Needs”, är det här precis vad Sverige behöver.

De beskrivs som ett band som modigt kombinerar blues, bluegrass och stonerrock stående med en fot i den amerikanska södern och den andra stadigt på svensk mark, något jag gladeligen instämmer i. Att lyssna på TDMC är som att sätta sig i en tidsmaskin och plötsligt åter befinna sig på 70-talet, de har alla den tidens kvalitéer utan att för den skull låta omoderna. Det var så här banden lät på den tiden när det fortfarande var fullt av blues i låtarna medan gitarrerna hade vässats till lite tyngre tongångar.

”Mediocre” är en välproducerad skapelse med ett band som har fullt av spelglädje och som fungerar väl tillsammans. Trots ett sound som för tankarna 40 år tillbaka känns det helt rätt i tiden och oavsett om du normalt lyssnar på metal, blues, jazz eller någon annan själfull musik kan du finna glädje i att låta den här plattan fylla ditt lyssningsrum med toner.

Hela hopkoket tillsammans ger en sammanhållen helhet även om det är väldigt olika stilar och influenser på de ingående låtarna. Det är egentligen ingen låt som direkt står ut för sig utan hela plattan ställer sig i en klass för sig mycket tack vare sin stora variation som gör att man inte tröttnar och gärna sätter plattan på repeat. Jag var dock såld redan på första spåret, titelspåret ”Mediocre”, med sina i skönt 70-talsstuk distade gitarrer.

Närhelst jag framöver känner att jag vill komma bort från vardagen en stund kommer jag att dra igång ”Mediocre”, höja volymen och sluta ögonen för att i känslan transporteras till en rökig bluesklubb i 70-talets New Orleans, kanske med en bourbon i handen att sippa på för att ytterligare förstärka känslan.

Spara



1 kommentar
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Trapped In The Shadows

manimal_trapped_in_the_shadows.
Det är inte många plattor som varit så efterlängtade som ”Trapped In The Shadows” från Manimal, deras andra fullängdare. Efter debuten med ”The Darkest Room” dröjde det nästan 7 år innan uppföljaren släpptes, men det var värt väntan. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara möjligt att överträffa den första plattan, men killarna från västkusten lyckades med det konststycket med bravur.

Precis som inledningsspåret ”Irresistible” antyder är det här 10 oemotståndliga låtar där man har lyckats behålla sin ursprungliga stil och ändå inkorporera mängder med nya sound. Stilmässigt är det fortfarande mycket tidig Queensrÿche över Manimal utan att för den skull vara en slät kopia, de har tagit sina influenser som innefattar även Judas Priest, Iron Maiden och Accept med flera, de har till och med plockat in lite tongångar á la Candlemass modell 80-talet, och lagt till mycket av sig själva, de har skapat sitt eget unika sound.

Vid otaliga genomlyssningar har jag kunnat svära på att såväl Rob Halford som Geoff Tate har varit i studion och gästat. Efter att ha kollat på konvolutet kan jag konstatera att det är Samuel Nyman och ingen annan som står för skönsången med ett undantag, Udo Dirkschneider har varit på besök och sjunger i ”The Journey”.

”Trapped In The Shadows” är en genomgående välproducerad platta fylld med rockrökare och jag lyckas inte hitta ett enda dåligt spår. Förutom inledningsspåret med sitt tunga intro är det ändå ett par låtar som sticker ut och fäster sig mer än de andra, till exempel ”The Journey” med sin flört med 80-talets doom metal och Udos unika röst och ”Screming Out” som hyllar Queensrÿche som de lät 1986-88.

Det här är modern svensk metal när den är som bäst och som står stadigt med båda fötterna i sitt ursprung, man kombinerar arvet från 80-talet med dagens tongångar till en komplett helhet. Manimal har tagit sin redan innan utsökta rock till ännu högre höjder. Det här är bra, mycket bra, och utan att överdriva kan jag hävda att det är en av de absolut bästa svenska plattorna på många år och borde finnas i alla hårdrocksälskares samlingar.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Boken om Bruce

En tegelsten till bok damp ner på mitt skrivbord, den nya biografin om Bruce Springsteen av Peter Ames Carlin kort och gott kallad ”Bruce”. Min första tanke var att det kommer ta tid att plöja genom den här boken, men jag hade fel. När jag väl börjat läsa boken hade jag problem att lägga den från mig och sträckläste från pärm till pärm, den är underhållande och fängslande.

En annan tanke var en undran om vi verkligen behöver ännu en biografi om den här artisten och efter att ha läst ”Bruce” kan jag säga att den här boken fyller ut ett tomrum som de tidigare biografierna inte kunnat göra och vi får alla de små guldkornen som saknats förut.

Vi får se en annan sida av Bruce än jag kan minnas ha fått ta del av tidigare, en mer privat och avskalad Bruce. Många frågor jag hade om människan bakom artisten har fått svar samtidigt som jag har fått en helt annan förståelse för en artist vars storhet jag aldrig riktigt förstått hur den uppkommit.

Carlin har outtröttligt gått till botten med många av de diffusa historierna om de tidigare åren av Springsteens liv och karriär och belyser även de senare årens kamp med depressioner. Man får följa en komplicerad och emellanåt bitter men alltid passionerad mans väg genom barndomen och de tidigare åren av karriären fram till den Bruce vi ser idag. Vi får en inblick i den kanske inte alltid så underbara uppväxten i New Jersey när Carlin i kronologisk ordning avverkar del för del av rockarens liv.

Något som roat mig hela boken genom är författarens egna annoteringar, dessa gav en vink om att det trots det uttömmande innehållet egentligen fanns ännu mer att berätta. Ett aber är att en del tyvärr förlorats i översättningen, men det är inte lätt att korrekt översätta idiomatiska uttryck och språkliga nyanser.

Peter Ames Carlin har skapat ett episkt verk över en av giganterna på den amerikanska rockscenen som har mycket att ge alla läsare oavsett vilken musik han eller hon annars lyssnar på. Den riktar sig inte enbart till Springsteen-fans utan till alla vetgiriga. Till och med en inbiten hårdrockare som jag själv sträckläste boken och har lärt mig en hel del.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Bokhyllan, Recensioner Taggar:, , ,


Support us at Patreon


Torn and Twisted

original_stock_torn_and_twisted.
Original Stock ”Torn and Twisted”

Svensk rock är i högsta grad levande och bättre än någonsin, nya band kommer fram oavbrutet och släppen av debutalbum och egenproducerade EP, CD och singlar regnar över oss. Det finns ett ymnighetshorn av nya skivor att ösa ur och jag kan njuta till fullo av nya och bra releaser…

En sådan release är ”Torn and Twisted” från Göteborgsbandet Original Stock, en EP med fem härliga spår. I bilvärlden snackas det om så kallade ”crossovers”, det är nog läge att göra detsamma i rockbranschen. De här killarna levererar en skön blandning av såväl grunge som hårdrock och lite metal och de gör det bra…

Det här är en alldeles för kort platta med mycket suggestiva undertoner fylld av rena och snygga riff som ger mersmak, man vill helt enkelt ha mer. Sången sitter perfekt även om stämsången kan förbättras…

Det enda jag saknar är lite mer tyngd från basen och trummorna, men det låter inte illa på något sätt. Framför allt titelspåret överraskar med sin suggestiva och långsamma inledning som plötsligt exploderar med vassa gitarrer och smekande riff. Faktum är att jag återvänder just till det här spåret mer än en gång…

”Torn and Twisted” lovar mycket för framtiden och enda frågan man ställer sig är när fullängdaren kommer…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


WOE

woe_gothenburg.

WOE Gothenburg

Grannarna har nog svurit eder de senaste timmarna och uttalat ordet ve mer än en gång, eller som det heter på engelska… Woe…

Det är just metalbandet WOE från den svenska rockens huvudstad Götelaborg jag har plågat dem med, själv har jag njutit något rent kopiöst. I stereon snurrar deras debutalbum ”It’s WOE Time” och det är en av de bästa debuter jag har hört på länge. Underbart vassa gitarrer i snygga riff och slingor blandas med snabba tajta trummor och råa basgångar i en aldrig sinande rockorgasm…

Sällan hör man ett så tajt sound där sångaren sitter precis rätt i ljudbilden så tidigt i karriären. Rent genremässigt är det här modern metal med inte så lite thrash-tendenser och det låter riktigt förbaskat bra…

Det är inte lätt att plocka ut några favoritspår på den här plattan, i stort sett alla är lika bra. Ska jag välja en eller ett par låtar som sticker ut lite mer blir det ”All Alone” för de oväntade vändningarna där riktigt snabba trummor och tunga riff helt plötsligt fylls i av plattans snyggaste refräng och sedan går tillbaka till samma tunggung som innan. En annan höjdare är ”Personal Hell” som börjar lika tungt som alla andra spår för att nästan omärkligt övergå till en riktigt vacker och finstämd ballad med smekande gitarrer..

Det här är årets hittills bästa debut och WOE levererar ett löfte om storhet. Fortsätter de i den här stilen och utvecklas dröjer det inte länge innan de är headliner på Sweden Rock…


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Sleezy

sleezy.
Sleezy

Med dagens digitala teknik har det blivit enkelt för banden att spela in och producera skivor. Någon gång mellan varven tar jag mig tid att avlyssna även sådana produktioner, man måste dock hålla i minnet att kanske inte bedöma det materialet efter riktigt samma kriterier som de plattor som når oss från skivbolagen utan lite snällare.

Det här är ett sådant tillfällle. För ett tag sedan damp en sådan platta ner i brevinkastet och den åkte direkt in i CD-spelaren, en EP med Malmö-bandet Sleezy (egentligen är det sångaren som kallas Sleezy). Fyra trevliga små rockdängor satte trumhinnorna i svängning och jag hade faktiskt svårt att stänga av plattan som fick gå på repeat en stund.

Jag har inte mycket att anföra mot det här gänget utom möjligen att ett instrument nämligen sången kan behöva stämmas lite till, men det är inget en sångpedagog inte kan hjälpa till att fixa och då kan man finjustera stämsången lite också. Det är inga stora saker det handlar om och det låter inte egentligen illa, bara lite off.

För övrigt är det en EP fylld av snygga riff, tajta trummor och ”goa” basgångar. För mig som har varit med ända sedan 70-talet känns det här väldigt hemtamt, det är traditionell hårdrock á la 80-tal som får mig att leende stampa takten och sjunga med i refrängerna. Det här är ett band som lovar mycket för framtiden och jag ser fram emot att så småningom kunna få återkomma till en skivbolagsproducerad fullängdare.


Recension återskapad från den gamla bloggen, back by popular demand…



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon