Victorious

.
Inte bara öronen gråter av glädje, högtalarna pumpar på för kung och fosterland och bönar om mer medan debutalbumet ”Victorious” med Kardinal Sin snurrar om och om igen i stereon timme efter timme. Det går helt enkelt inte att sluta lyssna på den här plattan.

Senast jag hade förmånen att få hem ett förstlingsverk så välgjort och med så mycket potential var 2009 när Manimal släppte ”The Darkest Room”, det är alltså inte ofta så bra debuter dyker upp. ”Victorius” är genomgående välproducerad med stor variation på låtarna och samtidigt väl sammanhållet. Det hör inte till vanligheterna att allt sitter precis rätt i ljudbilden redan på första skivan, för de flesta band tenderar det att behövas både en andra och en tredje platta innan till exempel sångaren hittat sin plats. Så är inte fallet här, han finns precis där han ska vara och även om det kommer en och annan sur ton någon gång har man överseende med det när det låter så här bra.

Allt sitter precis rätt och Kardinal Sin bygger upp en massiv ljudvägg utan några luckor, bitvis fixar de till och med det här med kontrapunkt och det är man inte bortskämd med hos så pass nya band. Det är så här melodisk metal ska låta, riffdrivna rockrökare med genomtänkta texter, tunga och snabba trummor, läckra basslingor, vass gitarr, skön stämsång (som dessutom inleder hela plattan) och för att göra det ännu bättre en distinkt keyboard som förstärker redan bra låtar.

Att vissa influenser finns från även progressiv metal går inte att undvika att notera, framför allt hörs det i ”The Bells of Notre Dame” som snabbt blev mitt personliga favoritspår på plattan. Här inleder man efter ett tungt intro med en fransk ”chanson” som också får ligga till grund för hela låten och man gör det till perfektion. Andra låtar som sticker ut och som kommer att avlyssnas lite oftare än de andra är ”Mastermind” som inleds med en finstämd sångslinga för att sedan fyllas på med tunga trummor och rå gitarr, den pompösa ”Bonaparte” med orkestrala kvalitéer och ”S.I.N” med sin lite mörkare ton och tyngd som tilltalar mig som vuxit upp med doom metal. Balladälskaren går inte lottlös heller, avslutningsspåret är den finstämda ”For The Heroes” med vackra pianotoner och härlig stämsång.

Sammanfattningsvis finns det inte ett enda dåligt spår på ”Victorious” och det finns egentligen bara ett enda problem när man släpper en så här bra debut. Hur ska man lyckas överträffa sig själv med uppföljaren? Det här är inte bara förra årets bästa debutalbum, det är decenniets.



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , ,


Support us at Patreon


Intimt med Michael

.
Ett kallt, grått och mulet Eskilstuna mötte mig på fredagen, jag hade infunnit mig i staden för att på kvällen bevista releasespelningen för debutalbumet ”Medusa” med Michael Crimson. Aftonen infann sig och kylan byttes på Biografbaren raskt ut mot värme och glädje.

Även om de flesta gästerna på evenemanget var över 30 var det ändå en väldigt blandad publik som infunnit sig, för ovanlighetens skull behövde jag inte känna mig som en relik från en svunnen era. Mitt i vimlet möttes jag av Michael själv också och redan vid det korta samtalet, långt innan han äntrat scenen, kunde jag tillföra hans redan avlyssnade album ännu en dimension och jag fick en djupare förståelse för hans musik.

Crimson visade sig vara en ödmjuk, lite blyg och försiktig person med ett vinnande sätt att föra sig. Man kan bara hoppas att han behåller den ödmjukheten och inte låter framgångarna förändra honom såsom har hänt med många andra artister. Dock skulle han kanske ha lite nytta av attityd på scenen och kunna ta mer plats där.

Nu var det inte helt lätt att ta plats på scenen på Biografbaren, utrymmet var aningen begränsat. Ett steg åt höger eller vänster och Michael hade sprungit in i bandmedlemmar, ett steg bakåt och han hade snubblat över baskaggen för att falla i knät på trummisen. Även som åskådare var utrymmet begränsat, lokalen var liten och fylldes snabbt nästan till bristningsgränsen. Härligt att se att det fanns ett genuint stort intresse för 29-åringens release i hemstaden.
.
.
När Crimson och hans band väl kom på scen levererade de med bravur låt efter låt från albumet, att höra dem live och se honom själv framföra sina alster var en fröjd. Även om plattan är en av det senaste årets absoluta höjdare är det en helt annan sak att höra musiken och se artisten bara någon meter bort. Mina personliga favoritlåtar, ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say”, blev ännu mer favoriter efter att ha hört Crimson live. Till och med i det begränsade utrymmet på Biografbaren där ljudet inte riktigt fick chansen att blomma ut lät det ypperligt.

Michael Crimson förtjänar större scener än den här där han också har möjlighet att röra sig utan att välta instrument, mikrofoner och andra bandmedlemmar. Det skulle säkerligen bidra till att han kan leva ut som den rockartist han ändå är och bjuda på lite mer show. Hans försiktighet låg honom lite i fatet även om han fick med sig publiken successivt, framåt slutet av framträdandet började dock rockaren i honom hitta fram och publikkontakten infann sig till fullo.

Allt sammantaget var kvällen lyckad och jag fick chansen att se en stigande stjärna i ett lite mer intimt sammanhang tillsammans med hundratalet andra musikälskare. Jag ser redan fram emot att få se och höra Michael Crimson på större scener och i större sammanhang, något han förtjänar och har kapaciteten att hantera.

På grund av sviterna efter ryggskador för några år sedan var det omöjligt att hålla en kamera stabilt, men till min räddning och din glädje kom Ingrid Hynynen på Kulturfoto (finns också på Facebook och Instagram) och bjuder på lite bilder från evenemanget.
.



Inga kommentarer

Biografbaren: Michael Crimson

michael_crimson.
Det har blivit dags att inleda konsertåret för mig och Den Rockande Kocken och jag drar iväg till närliggande Eskilstuna för att på Biografbarens nedervåning bevista releasespelning med Michael Crimson för hans debutalbum ”Medusa” som släpptes 8:e december. Är du i eller i närheten av Eskilstuna den 26:e januari är det på Biografbaren du ska vara, dörrarna öppnar klockan 20:00 och det kostar bara 90:- att träda in. Läs mer om evenemanget på Facebook. Biljetter kan förköpas hos Tickster  (serviceavgift tillkommer).

Givetvis kommer jag att vara där med kameran i högsta hugg och har du tur kommer du med i mingelbilderna. Inte bara är Michael Crimson en briljant låtskrivare och skicklig artist, han framstår också som en genomtrevlig kille som jag ser fram emot att få träffa och kanske lära känna lite bättre. Om inte annat får jag en afton med bra musik och trevligt sällskap att minnas.

Låtskrivaren, gitarristen och sångaren Michael Crimson släppte sitt solodebutalbum ”Medusa” 8:e december. Plattan är ett musikaliskt konstverk som hedrar text- och gitarrdriven musik från artister som Pink Floyd, The Doors och Led Zeppelin.

”Medusa” med sina nyskapande låtar bjuder på suveräna gitarrmelodier som klingar ut över en mångfald av instrumentala harmonier och tunga, rullande rytmer som exploderar tillsammans i ett expanderande universum av ljud.

Texterna på ”Medusa” har sina rötter i magiken och mystiken i grekiska mytologins episka berättelser. Genom lockande karaktärer som Medusa och Perseus utforskar Crimson sina personliga erfarenheter med romantik, tro, självupptäckt, sorg, död och mer. Crimsons låtar skiftar perspektiv mellan olika karaktärer för att sprida ljus över olika scenarier i hans eget liv genom kraftfull, distinkta röster. Genom att dyka ner i mytologins djup och lägga till sina egna samtida tolkningar av klassiska berättelser öppnar Crimson upp en mystisk och ändå bekant ny värld.
.
michael_crimson_medusa.
Låtlista:

Seashell Eyes
The Maiden
Viperine Hair
The Dungeon
Weeping Window
The Grass Of Grief
Nevermore
A Season In Hell
In The Winter
What Would You Say

När jag i september recenserade ”Medusa” såg det ut så här:

Jag måste erkänna att det var med stor dos skepsis Michael Crimsons debutalbum ”Medusa” laddades i CD-spelaren. Hur lyckas man förena så skilda influenser som Pink Floyd, Led Zeppelin och The Doors med flera samtidigt? Min skepsis kom rejält på skam, Crimson gör det med bravur och jag har hittat en ny platta att fylla mitt vardagsrum på ordentlig volym samtidigt som jag kan luta mig tillbaka och bara sväva iväg med tonerna.

Så mycket blues utan att det är blues är det inte ofta man får uppleva och känslan av den klassiska 70-talsrocken bor kvar i öronen långt efter att sista ackordet på plattan klingat ut i tystnad, man kan inte låta bli starta om skivan för en till lyssning. Min personliga preferens annars är betydligt tyngre rock (läs metal), men ”Medusa” kommer bli en favorit att återvända till varje gång jag får lust till något mer vilsamt (om det är rätt uttryckt i sammanhanget).

Stilmässigt skulle jag säga att den influens som hörs mest tydligt är Pink Floyd och det är ingen dålig förebild att ha, att sedan Crimsons röst har väldigt mycket av de kvalitéerna Marc Bolan hade i rösten gör det inte direkt sämre. Det här är ett album fullt av snygga gitarriff och vackra pianoslingor som får öronen att gråta av glädje.

Två låtar framför allt biter sig fast och höjer sig ytterligare ett par nivåer över det i sin helhet välproducerade alstret, den suggestiva ”The Grass of Grief” och ”What Would You Say” som steg för steg bygger upp till en tung klimax och ger en perfekt avslutning på en riktigt bra platta. Full pott för Michael Crimson. Det här är inte bara bra, det är genialiskt.
.



Inga kommentarer
Kategorier: Evenemang, Kalender, Musik, Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon


Shotgun Slinger

shotgun_slinger.
Sydafrikanska L.A. Cobra är för mig en relativt ny bekantskap, de har just släppt sitt fjärde album men det här är första låtarna jag har avlyssnat med de fyra killarna från Pretoria. Jag har med andra ord inget tidigare att jämföra med, men ska jag vara helt ärlig så behövs inte det. ”Shotgun Slinger” är utan tvekan en av de bästa sleaze-plattorna jag har haft glädjen att förgylla tillvaron med.

Rent stilmässigt har de många influenser, själva har de angivit att Mötley Crüe  och Guns ‘n’ Roses har influerat dem, men det är inte hela sanningen. Man kan tydligt höra inverkan från många andra band i genrerna sleaze och glam också, inte minst svenska Crashdïet. Nu är inte den sistnämnda någon överraskning, Martin Sweet från just det bandet har mixat, mastrat och producerat.

”Shotgun Slinger” är en genomgående bra produktion med hög kvalité och stor variation, det finns inte ett enda dåligt spår på plattan. Efter ett tiotal genomlyssningar låter det fortfarande fräscht, det här är en platta man inte tröttnar på i första taget.

Ett problem med med en genomgående bra produktion är ofta att allt låter likadant, men så är inte fallet här, utan det är 11 grymma låtar som får en att vilja ha mer och man trycker på play igen så snart sista ackordet tonat ut.

Allt sitter precis rätt i ljudbilden, från de snabba, exakta trummorna med precis lagom snärt via de murriga men ändå tydliga basgångarna och de snygga gitarriffen till sången som finns exakt där den ska vara. Sångaren har dessutom en stämma med klarhet i rösten och ändå lagom raspighet och djup för genren. Inte ens stämsången går att anföra något emot, det hörs att det här är ett gäng vänner som har roligt tillsammans och är synkade.

Oavsett egentligen vilken typ av låtar man föredrar inom sleaze kan man hitta sina egna favoritspår. För min del fastnade jag omgående för den suggestiva ”Somebody To Love”, de sköna harmonierna i ”Ride” och även öppningsspåret ”Running Wild” som direkt för tankarna till svenska Crashdiet fastnar direkt.

Ska du köpa bra en sleaze-platta i år är det ”Shotgun Slinger”, det är utan tvekan bästa plattan 2017 i den genren. Jag kan inte annat än buga i beundran och gratulera killarna till en grymt bra platta full av snygga riff, läckra solon, vassa trummor, sköna basgångar och medryckande sång.

Förutom Martin Sweet har L.A. Cobra fler kopplingar till Sverige och en som bara måste nämnas är tjejen på omslaget, TV-personen och sångerskan Marielle Tengström och omslaget som är av karaktären ”Såg du ögonen under brunnslocket? Va, fanns där ett brunnslock?”.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , ,


Support us at Patreon


Degreed

.
Det vanliga är att ett bands debutalbum är självbetitlat, mindre vanligt är det att deras fjärde platta är det. Vanligtvis brukar ett självbetitlat album från ett etablerat band vara en indikation om ett ställningstagande eller någon form av nystart. Nu är det ingen som påstått att Degreed gör som alla andra annars och inte heller i detta följer de strömmen, även om de känns mer sammansvetsade än tidigare är det fortfarande samma sköna rock med rötterna i 80-talet.

Redan från första ackorden levererar killarna en rad snygga rockdängor av en modell som bara Degreed kan och öronen gråter av glädje medan leendet på läpparna bara blir bredare och bredare, det är tur att öronen sitter där och tar emot för annars hade mungiporna mötts i nacken.

Hela den mycket välproducerade plattan inleds med full fart med ”S.U.G.A.R.” och fortsätter med den läckra ”Shakedown”, redan där är man fast i deras värld när de levererar en massiv kör uppbackad av en melodi som hotar att bli nästa öronmask. På det sättet fortsätter det i låt efter låt, man vill bara ha mer Degreed och sätter skivan på repeat resten av dagen.

För den romantiskt lagda bjuds det även på vackra balladtoner, det är inte ett fulländat 80-talsalbum utan minst en sådan, som ”If Love Is A Game” med mjuka pianotoner och känslosam sång och man nästan ser framför sig forna tiders konserter med 100-tals tändares lågor över publikhavet. Balladälskaren kan få sitt lystmäte även i finstämda ”Lay Me Down”.

Personligen är jag förvisso mer intresserad av de tyngre och snabbare låtarna, jag blir inte besviken på något sätt utan kan njuta till fullo, till exempel av ”War” som är plattans tyngsta låt. Det stannar inte där, helt utan förvarning kommer den lite suggestiva ”Nature of the Beast” som fullständigt drar in dig i musiken och levererar snygg körsång och ett riktigt trevligt litet gitarrsolo.

Med sitt fjärde och självbetitlade album förvaltar Degreed sitt arv mycket väl och levererar ett välproducerat fyllt med snygga rockrökare där 80-talsinspirationen är tydlig och som ändå är modern och samtida, här finns något för alla oavsett om man vill ha tunga och snabba låtar eller vackra ballader. Det här är ett av årets bästa album.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Recensioner Taggar:, , , , , ,


Support us at Patreon