Fansen dödar banden

Kiss Play The Forum in London.
En välkänd trummis i rocksvängen i Malmö lade nyligen upp nedanstående på sin Facebook-sida efter att ha jobbat i stort sett en hel dag med bara trummorna för en enda låt:

”Sen typ kl 15:00 igår har vi jobbat på EN låts trummor… Och så tycker folk att det är bara och ladda ner skiten gratis för va fan då då..! Det är ju bara musik….!

Det är fan ett under att man fortfarande orkar göra musik som man inte tjänar en spänn på för att det ska spridas gratis på alla medier på nätet… All tid som man lägger ner på att skapa skiten räknas tydligen inte…

Det var fan bättre förr när vinylskivor var det enda mediet som var mediet för just musik och man köpte en LP gick hem och lyssnade och läste texter på innehållsförteckningen och värderade det som en gåva man fick ta del av…!”

Han är inte ensam om att vara kritisk mot streamingtjänster som Spotify vars ersättning till artisterna faktiskt är rena skämtet. Gene Simmons (KISS) gav sin ärliga åsikt om ”den nya musikindustrin” nyligen vid en intervju på podden Thunder Underground och ställer sig bakom artister som Taylor Swift som nyligen tog bort sin musik från Spotify i protest mot att artisterna inte får skälig ersättning.

”Good luck to ’em. I am not a supporter. I do believe in free market economy, supply and demand and all that kind of stuff, and I support Taylor Swift and Metallica and anybody else who doesn’t wanna play the game; The Beatles didn’t wanna play the game for a long time.

If you wanna earn a living, you can’t get the music out there. So you’re living in your mother’s basement, you have to have a day job and the kids get your music for free. And the people that killed all the new bands are the fans themselves. It wasn’t corporate America, it wasn’t aliens from space. The people that killed the music they love are the people who love the music.”

När fansen inte vill betala för musiken kommer det utan tvekan att döda banden, de kommer att tröttna på att stå med investeringarna i instrument och annan utrustning utan att få avkastning och lägger ner musikverksamheten. Kvar kommer till slut bara finnas några finniga pubertala ynglingar som tror att dator och skivspelare med mixer är instrument, hela musikbranschen riskerar att bli fullständigt enkelspårig och likriktad.

Det är inte bara när det gäller att köpa musiken publiken tror att det är något som bara finns där som genom magi, de är ofta lika ovilliga att betala för att se artisterna live. Jag har själv drivit rockklubb och många på orten ansåg att 175:- i entré för att se 3 band på scen samt DJ mellan banden var för dyrt, dessutom har man som arrangör också kostnader för personal, lokaler och marknadsföring med mera förutom själva bandgagen. Själv anser jag att banden absolut ska ha sina gage och även ersättning för resan till och från orten, dock vet jag att det finns arrangörer som tror att artisterna bedriver någon sorts välgörenhet och tycker att de kan ställa sig på scen utan gage.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Artiklar, Blandat Taggar:, , , ,



En julhistoria

DFDS-sponsors-Christmas-lunch-for-homeless_3En återutgiven krönika, dock mer aktuell än någonsin.


Julen börjar närma sig och med den alla tiggarbrev från diverse hjälporganisationer som drar nytta av våra skuldkänslor vid givandets högtid. Visst är det synd om alla fattiga och av olika saker drabbade runt om i världen, men hur är det med alla här hemma i Sverige som behöver vår hjälp?

Anders Övfergård (Den arga snickaren) har under hösten med all önskvärd tydlighet visat att det finns människor på vår egen bakgård som behöver hjälp genom sitt program Nybyggarna samtidigt som det står att läsa lite då och då i tidningarna om det nya fattig-Sverige där alldeles för många är beroende av bistånd och ändå inte klarar sig.

Just de hemlösas problem fick jag nyligen själv bevittna när jag var i Göteborg för att bevista Göteborg Rockfest. Efter första festivalkvällen skulle jag spendera natten på bussterminalen för att på morgonen ta första bussen till Borås, hellre det än att behöva gå runt i Borås i cirka fem timmar i kylan innan bussen vidare till den lilla orten utanför staden där jag bor skulle avgå.

Eftersom det var natt mellan två vardagar stänger dock terminalen några timmar uppsökte jag Restaurang Gyllene Måsen (kedjan som har ett gult M som logotyp), det finns en sådan i närheten av stationen i Göteborg som har öppet hela natten, för att där i sällskap av ett par stora koppar kaffe invänta att jag kunde återvända till terminalen.

På hamburgerstället uppehöll sig även två personer, inte i sällskap med varandra, som visade sig vara hemlösa vilka sökte skydd från kylan utanför. Jag observerade den ena, en kvinna i 60-årsåldern, en lång stund när hon samlade de rester andra gäster lämnade för att få lite mat och dryck. Till slut kunde jag inte med att bara sitta och iaktta längre utan frågade lite försynt om jag fick lov att bjuda henne på något att äta.

Sällan eller aldrig har jag sett någon bli så glad och tacksam för något så litet som ett enkelt hamburgermål. Jag satt ner med mitt kaffe och pratade lite med damen innan det var dags att återvända till terminalen. Under hela tiden vi samtalade hade hon ett litet leende på läpparna och en tår i ögonvrån, när jag reste mig för att lämna stället fick jag den hjärtligaste kram jag kan minnas jag någonsin fått av någon.

Vid ett tillfälle hörde jag några ungdomar sitta och häckla den andre hemlösa personen, en äldre herre. Att de var hemlösa fick jag bekräftat av tjejen bakom disken när jag frågade. Varför häckla någon som redan är så utsatt man bara kan bli i vårt samhälle? En dag kan det vara de själva som sitter där utan eget tak över huvudet och inga andra ägodelar än kläderna på kroppen och några småsaker som ryms i fickorna eller en väska.

Nej, jag donerar inte en massa pengar för att hjälpa människor i andra länder när vi har många i vårt eget land som är i behov av hjälpen. Utlandsbistånd står staten för ändå med en viss procent av vår bruttonationalprodukt (BNP). Då skänker jag hellre till de få organisationer som försöker hjälpa våra egna utsatta, organisationer som dessvärre inte har råd att tigga pengar på samma sätt som de som skickar ut sina brev och e-mail och som bekostar dyra kampanjer i TV.

En annan grupp som får mitt stöd under julen är alla de som inte har någon att fira med under en familjehögtid som denna. Det är många som är ensamma och de mår dåligt av det. Vi har alla garanterat någon i vår närhet som skulle bli överlycklig om de slapp sitta ensam på julafton.

Vet du om någon i din närhet som kommer sitta ensam? Skänk dem en tanke och överväg om du inte kan göra något för dem, kanske låta dem ta del av ert julfirande på något sätt. Tvinga nu inte ert eget firande på dem, det kan bli så fel det också, men se ändå om de kan vara öppna för att ta emot lite mänsklig värme.

Är du ute i svängen och ser någon som kvinnan på hamburgerstället, häckla dem inte och gör dig inte lustig på deras bekostnad. Fråga hellre om du kan få bjuda dem på en måltid. Gå inte och hämta något till dem utan att fråga först om det går bra. En del tar illa vid sig och blir förolämpade om man tar för givet att de vill ha hjälpen, även de har stolthet och vill bli behandlade med respekt.

Själv gör jag vad jag kan för att återinföra lite humanism i ett allt kallare samhälle och hoppas att fler vill och kan dra sitt strå till stacken för att hjälpa de som har det sämre.


Under en period var jag krönikör för numera nedlagda Hey Sugar! Magazine, dessa krönikor förtjänar ett bättre öde än att falla i glömska och jag bjuder alla gamla och nya läsare här på bloggen på lite nostalgi med dem.

Spara

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Artiklar Taggar:, ,



In Memoriam

Varje gång jag köper en ny platta försöker jag få tag på vinylutgåvan om det finns någon, det är ändå något visst med dessa otympliga svarta plastskivor. Samtidigt slås jag av hur lyckosam jag är som fick vara med innan den digitala revolutionen och kan inte undvika att tycka lite synd om alla unga människor som inte fick uppleva framför allt det decennium när revolutionen satte igång tack vare lanseringen av CD-systemet, 1980-talet. Jag fyllde 15 samma år som 80-talet började och hann bli nästan 25 innan det var slut.

Jag är nog inte ensam om att sakna det årtiondet när nästan allt var tillåtet och det skulle vara så mycket som möjligt av allt. Inget årtionde varken före eller efter har till exempel fört med sig så mycket ny musik och nya stilar. Det är kanske inte så konstigt att den mest envetna retrotrenden är 80-talet när det gäller såväl mode som musik, det kommer en uppsjö av covers och omgjorda versioner av låtar varje år som kan spåras tillbaka till de åren.

Med den digitala tekniken där vi kan ladda ner all musik direkt till våra datorer och läsa om allt på internet har vi förlorat något. Det är inte längre någon som sitter utanför den lokala tidningsbutiken och väntar på att det nya numret av OKEJ ska sättas ut i hyllan för att direkt kunna köpa den, bläddra och läsa om vad våra favoritartister har haft för sig den senaste tiden. Istället kan vi varje dag läsa de senaste nyheterna på nätet, men det är inte samma sak som att bläddra i en tidning med fyrfärgstryck och inte heller får vi dessa små affischer som följde med i varje nummer att pryda våra pojk- och flickrumsväggar med.

Det är inte heller samma känsla att ladda ner musiken istället för att stolt bära hem den senaste LP-skivan med till exempel Mötley Crüe för att försiktigt placera den på skivspelaren, trycka på startknappen eller för de som hade halvautomatiska skivspelare försiktigt lyfta ut pickupen och sätta ner nålen i början av skivan. Samtidigt som musiken strömmade ut ur högtalarna kunde man sedan sitta och njuta av inte bara den utan även av konvolutet som ofta var ett riktigt litet konstverk, något som också gått förlorat tack vare CD-konvolutens mindre storlek, och i de fall det förekom läsa låtarnas texter på innerkonvolutet och försöka sjunga med.

Det är inte bara covers och omgjorda versioner av 80-talslåtarna som levereras till oss än idag, förvånansvärt många av de artister som slog genom och blev stora under den tiden spelar fortfarande och är stora liksom att det ena bandet efter det andra återbildas för att ge oss sin musik. Det är inte bara de gamla banden som spelar de stilarna, det kommer ständigt nya band också som musikaliskt står med fötterna djupt ner i 80-talsmyllan. Även det så kallade svenska popundret har sitt ursprung på 80-talet. Hade vi inte haft så många bra och internationellt gångbara artister då som lade grunden hade vi inte varit så framgångsrika idag.

Jag önskar det hade funnits ett sätt att låta dagens unga få uppleva 80-talet som det var, då hade de kanske också haft en annan förståelse för sin egen samtid. Själv håller jag de viktiga 10 åren i minnet och återvänder ständigt dit när jag ska välja musik som ska spelas, det kan inte undvikas att det blir både gamla vinyler och nya plattor med både gamla och nya band som spelar de stilarna som var stora då och i en del fall fortfarande är det.

Länge leve det glada 80-talet!


Under en period var jag krönikör för numera nedlagda Hey Sugar! Magazine, dessa krönikor förtjänar ett bättre öde än att falla i glömska och jag bjuder alla gamla och nya läsare här på bloggen på lite nostalgi med dem.

Spara



Inga kommentarer
Kategorier: Artiklar, Vinyl Taggar:, , , , , , ,